5. postop. 9.3.2011

Mådde fortfarande pyton. Jag hade kastats tillbaka i min utveckling, och mådde betydligt sämre än dom första dagarna efter uppvaket. Men började stabilisera mig bra. Dr. Lützenberg ville inte flytta upp mig på avdelningen igen, trots att det hade varit fullt möjligt. Han ville vara försiktig.

Jag fick min urinkateter dragen, kände knappt. En läkare hade förordnat det dan innan, men jag fattade att sköterskan inte var så pigg på det. Merarbete. Jag bestämde mig för att kompromissa, den fick vara kvar över natten, men skulle dras idag.

Jag har stora dräneringsflaskor som hänger ur bröstkorgen med betydligt tjockare dräneringsslangar än dom smala jag hade vid silikonborttagningsop’n. Så fri var jag inte. 

Om tex lungvävnad eller annan vävnad skadas lite, eller om revbenen knipsas/sågas av eller hur dom nu delas, sätts dränering in för att få ut blod och annan vätska ur bröstkorgen. Eftersom min operation var ganska omfattande, hade jag två jätteflaskor plus två till som bubblade som ett akvarium. 

Men eftersom jag inte hade blåskatetern, fick jag nu komma upp ur sängen. Läkarna ville detta, men jag märkte snabbt att vissa sköterskor inte var så pigga på det. Läkarna ville ha mig på benen, sköterskorna kvar i sängen. Men jag fick komma ur mig säng, och blev satt i en fotölj eller rullstol, alternativt en rullande toalett ett tag. Som tur är, på intensiven finns knappt en själ förutom personalen vid medvetande. En tjock skärm rullades alltid fram dessutom. Men förnedrande är det hursomhelst.

Jag fick gå korridoren fram och tillbaka med hjälp av en hög rullator som såg ut som en polstrad bardisk på hjul. Och naturligtvis i sällskap med en fysioterapeut.

Natten var hemsk. Jag måste säga, att alla som har haft hand om mig har varit fantastiska, men det finns alltid dom där frustrerade rötäggen… Det värsta med intensivstationen tror jag, var kemikalierna. Kemi överallt, min tunga var sönderfrätt av medicinering, luften tjock av desinfektionsmedel… nattskjöterskan var desstom ganska starkt parfymerad, vilket jag i vanliga fall är känslig för. Nu fick jag hostanfall eftersom det kittlade i halsen av parfymångorna, men blev fullkommligt ignorerad, dom hade fått in ett intensivfall, så jag förstår det, men parfym på sjukhus borde inte få vara tillåtet…. 

… någon hörde min bön, och jag blev flyttad mitt i natten till en obskyr liten avdelning. Den låg vid operationssalarna, men användes bara som korttidsuppvak, och det rummet jag fick vara i var tomt förutom jag. Det var svalt, skönt, tyst och ibland kom en trevlig sköterska eller läkare och gav mig te. På morgonen droppade dr. Lützenberg med sina kirurger in på rummet, och idag skulle jag äntligen få komma upp på avdelningen igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s