11.postoperativa dan, 15.3.2011

Idag var jag ganska slut, men beslutade mig för att iaf ta igen en del av den här bloggen jag inte kunnat skriva. Det är inte lätt. Armarna ligger på bordet framför mig för att slippa använda muskelkraft. Men det blir ändå någon slags spänning. Det blir lite okoncentrerat skrivet, jag glömmer en del. Men jag kommer fylla i, kanske ändra text senare.

Jag väntade på att sköterskan eller läkarassistenten skulle faxa mitt läkarbrev, som är riktat till min husläkare (som jag inte har, så min gynekolog lovade ta över uppgiften). Jag har ingen lust att hitta en husläkare nu, och sitta i ett väntrum med 20 sjuka människor. Husläkaren är den som skriver ut medicinering. Från sjukhuset fick jag med smärtmedel för idag, det räcker till imorgon, första dosen. Efter 12 är det alltså kört, om jag inte får brevet faxat i tid.

Jag ringde ”patientmanegement” tidig eftermiddag och fick beskedet att dom skulle kolla upp  varför brevet ännu inte kommit. Lät betryggande. Vid två ringde min gynekologs sekreterare och ville äntligen ha brevet för att kunna förbereda allt inför morgondagen. Så jag ringde Charité igen, och blev den här gången vidarekopplad till avdelningen. Sköterskan lovade kolla upp var brevet kunde ligga någonstans. En halvtimme drygt senare ringer jag igen, jag känner på mig att något inte stämmer. Sköterskan är då extremt irriterad och menar att jag måste ha tålamod, läkarna är i möte, hon återkommer när dom är tillbaka. Fyra timmar senare ringer jag upp igen. Samma sköterska. Hon påstod då att ingen läkare synts till på stationen på hela eftermiddagen (lögn), och att hon inte ansåg mitt ärende som så viktigt att hon ville ringa upp och kalla på en läkare…. Jag hade redan förklarat vilken operation jag gjort, att jag från 12 dan efter skulle få enorma smärtor om jag inte fick mitt läkarbrev.

Jag slängde på luren i örat på henne. Vi hade hursomhelst ingen kommunikation. En halvtimme senare ringer hon, förklarar att allt var läkarassistentens fel som inte skrivit läkarbrevet, men att det nu nog skulle lösa sig. Vad hade hänt om jag inte slängt på luren..?!

En stund senare kommer ett fax, inget läkarbrev, men ett privatrecept som jag imorn kan ta till apoteket och få ut min medicin. Tyvärr måste jag betala den själv.

Om en länk är svag känner man sig så utsatt. Paniken var på topp. Man är oerhört utlämnad, och jag fick känna på det.

Huden i ansiktet börjar bli dålig… hoppas verkligen det inte blir värre, ännu inga finnar, men den börjar bli ojämn. Tarmen måste lida, inte så konstigt. Känner mig som en kemi-soptipp.

Känner mig allmänt svag, läkarbrevhistorien tog en del energi. Imorn måste bli bättre. Matlusten är sisådär, tungan känns mör och är ganska röd av medicineringen, smaklökarna är angripna och konsistensen på maten är inte så den borde kännas…. Jag var smal innan, nu har jag förlorat ett par kilo, vilket jag måste få tillbaka så fort som möjligt. Men det är svårt att motivera sig, när tungan är, ja vad är den, den känns sjuk.

Min man hjälpte mig att tvätta håret, jag satt på en yogakloss i badkaret, medan han tvättade och sköljde mig, lyx. Det finns en del saker man verkligen behöver hjälp med, vissa nödvändiga, andra underlättar livet för en. Något som var omöjligt först var tex torka sig i baken… går över snabbt, men just den lilla vridningen som behövs gör grymt ont. I det tillstånd man befinner sig, tillåter man väldigt mycket mer än vanligt, men det känns som om jag inte vill bli ett vårdfall i min ålderdom…

Kan tillägga att dom flesta har förstoppning hursomhelst dom första dagarna, framförallt om man väljer morfinsmärtvarianten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s