9. postoperativa dagen, 13.3.2011

Imorse började jag bli lite otålig på dom smärtor som kom när jag utförde vissa saker. När smärtan väl var där, var det svårt att få bort den utan att lägga sig ner. Då försvann den liksom tidigare på några sekunder. Jag kunde vara smärtfri i några minuter vid promenad, men så fort ett dörrhandtag skulle öppnas, en toalettstolsknapp tryckas på, eller att jag helt enkelt hade varit uppe för många minuter, kom smärtan. Jag funderade på om min medicinering var optimal. Sendan min morfin överdos i måndags (3.po.op dan) fick jag ju inga opiater, som nusspatienter vanligtvis får, utan vanliga smärttabletter. Jag kände mig frustrerad och ville att utvecklingen skulle gå snabbare, vilket jag hade trott sedan dränageflaskorna hade dragits.

Dr. Lützenberg kom förbi (söndag, han var där igår också) och menade att jag dom senaste par dagarna gjort enorma framsteg, bakslaget var redan upphämtat. Så som jag kan röra mig, kan många inte (vet inte om jag tror honom). Jag kan lyfta båda armar över huvudet, kan ta på mig en tröja med mycket besvär, dra på mig trombosstrumpor (supertajta) själv osv. Jag blev så glad över att höra detta så mina smärtor var som bortflugna resten av dagen, förutom ett par stick (dörr, toa osv.)

Jag satte mig i vårsolen på balkongen, det måste ha varit 25 grader där jag satt, och njöt. En räv sprang runt där nere, helikoptern landade på sin landningsbana. Jag kände att jag nått över en gräns. Nu ville jag hem.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s