25. postoperativa dan

Tog mig ut till Charité idag med tunnelbana, s-bahn och buss. På tunnelbanan uppstod tumult när en kille blev ertappad utan biljett av kontrollanterna, han började springa runt i tunnelbanan och skrika att dom inte fick ta i honom, att han var amerikan och hade rättigheter. Skoj när det händer grejer, total kulturkrocksteater Tyskland/USA. Förutom att det mesta tumultet utspelades precis framför mig, och jag var livrädd för att antingen han eller en av kontrollanterna skulle snubbla i mitt knä och förstöra min nya fina bröstkorg… det slutade med att killen lyckades kuta iväg vid nästa hållplats, och att jag helt glömde bort att även jag borde stigit av… blev lite sen pga detta. Men när jag kom fram till Charité, visade det sig hursomhelst att dr. Lützenberg varit tvungen att hoppa in i en operation, trots att han inte hunnit beta sig igenom förmiddagens patientlista. Jag gick ut och satte mig i solen en stund, när jag kom upp igen, var jag på tur.

Mina ärr läker som dom ska, dom är mjuka och fina, förvisso svullna ännu, men det är normalt. Han pratade ännu en gång om att jag varit så snabb med min rehabilitering, men jag fattar inte hur jag kunde gjort det långsammare. Försäkrade honom om hur lat jag varit dom två senaste veckorna, då verkade han nöjd. Jag gick ner till röntgen och tog två bilder, och när jag kom upp igen till dr. Lützenberg hade han en röntgenbild på sin datorbildskärm med två flippade skenor… jag frågade om detta var mina. Han hade precis haft sitt första fall där skenorna flippat (45° upp), men det var inte jag… phu! Jag såg killen, en lång 15-åring. Tydligen hade han växt så fort efter det att skenorna opererats in, att det orsakat att dom flyttats med i växten. Ett tips är alltså att inte låta sig opereras precis i en ålder man förväntas växa mycket. Kan vara svårt att förutse, men om man t.ex. har långa föräldrar eller syskon, bör man kanske vänta tills man är 17 år iaf.

Mina skenor satt fast där dom skulle. Vattnet i högra lungan var nästan obefintligt, och i den andra fanns fortfarande ingenting. Var lite rädd för att behöva punktera den ena lungan i dag, men som tur var slapp jag detta.

Fick bekräftat att kroppen vid något stadium blir mer smärtkänslig. Förra veckan kändes det ju som om min kropp plötsligt gav upp sin egenproduktion av smärtstillande, eller att dövheten blev svagare och därmed släppte igenom känslor mer.

Han vill träffa mig om 6 veckor igen, jag har fattat att jag är ett specialfall som han vill se ofta. Hade hoppats på att någon gång bli normal, men det verkar aldrig inträffa. Inte för att jag uppvisar problem i min rehabiliteringsprocess, det är bara det att jag var ett svårt och speciellt knivigt fall. Och dr. Lützenberg är en oerhört noggrann läkare.

Känner pinsamt nog att jag kommer få lite träningsvärk i benen av dagens strapats, ett tecken på att jag långsamt bör göra dagliga exkursioner. Eftersom höger hand fortfarande är svag, har jag svårt att jobba.

Jag kommer inte skriva varje dag framöver, bara när någon förändring etc har inträffat. Som det är nu, är trycket över bröstet fortfarande present, kommer också förbli så ett tag enligt dr. Lützenberg. Vid högra nedre fästet  (skenan), känner jag då och då av en svag smärta, men den försvinner snabbt. Det händer även i dom andra fästena, men inte lika ofta. Vad som är jobbigt är att hålla ryggen spikrak hela tiden, det tröttar ut ryggmusklerna. Om jag någonsin kommer ligga och slappa i en soffa igen i mitt liv..?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s