9 1/2 vecka…

… precis, och det känns som om det börjar hända bra grejjer!

Jag går runt och glömmer av att jag har opererats! Blir riktigt irriterad över att det fortfarande känns, vilket det gör, nästan hela tiden, mer eller mindre. Men min kropp och psyke upplever en totalkonflikt för tillfället. Jag vägrar vara inskränkt i tillvaron längre, det funkar riktigt bra tills jag jobbat ett par timmar, eller belastar mig för mycket på annat sätt.

Trycket över bröstet känns fortfarande, framförallt i den övre skenan, vilket är relativt nytt sedan några veckor tillbaka. Förut kändes mer den nedre. Trycket är inte alls lika tungt, men det känns. Axeln/armen är fortfarande inte helt bra, egentligen inte alls bra, men det blir bättre och bättre, och jag ger den tid. Det kommer lösa sig, framstegen är där. Skenan är lite för lång på högra sidan längst upp, men jag är osäker på om det egentligen är det som är boven i dramat. Det känns som om allt, hela ombyggnaden av bröstkorgen inklusive skenorna måste ha tid att inordna sig, så jag ger det tid. Jag tror på muskelaktivering, och från och med nu har jag fått klartecken att börja så smått…

Hade riktigt obehagliga stickningar i ena bröstet häromdan, men jag misstänker starkt att det hade ett samband med pms. 

Jag var hos dr. Lützenberg igår, sista checken för den här gången, nästa blir om ett halvår. Alla muskler funkade som dom ska, vi avvaktar angående armen för att se vad som händer, revbenen verkar ha läkt på bra där dom sågades av (…) på två ställen tydligen, ett ser man tydligt på röntgenbilden.

Han hade en tjej från Schweiz på stationen, som hade kommit på morgonen, och skulle opereras idag. Hon var tydligen i upplösningstillstånd, jätterädd för smärta, operationen  och så vidare… hennes PE var inte alls så djupt, menade han, det skulle bli en enkel och okomplicerad operation, men budskapet gick inte riktigt fram. Är man rädd så är man. Men jag tänker också, har man bestämt sig så har man, och jag tror att det var därför det var lite ovanligt att en PE-patient var så uppe i limmningen som hon var. Jag hoppas det gick bra.

Den första och andra bilden är tagen dagen innan operationen. Man ser tydligt hur djup gropen gick på sidobilden, bara ett par cm är kvar mellan den djupaste punkten och ryggraden.

De två nedersta bilderna är från 9 1/2 vecka efter operationen. Skenorna har inte rört på sig en millimeter sedan operationen (har 11 andra bilder att jämföra med…). Den övre är aningens för lång på högra sidan, syns tydligt på bilden. Känner inte att den stör, men det kanske kommer senare? Hittills har det inte gjort ont där, min kropp verkar acceptera skenan. Som ni ser är ingen stabilisator använd, utan upplösningsbar fibertråd.


 

 

8. veckan post op.

Dags för en uppdatering, även om det just nu känns som om det inte händer så mycket… framstegen finns där, men dom är inte så dramatiska att det märks påtagligt.

Det finns en hel del saker som är för jobbiga fortfarande, som tex bära en  trästege och byta en glödlampa…. ta ner kartonger från en hög hylla… bära tunga saker… springa… Det är säkert så att dom flesta klarar av dessa saker utan problem 8 veckor efter operation. Hade inte min axel krånglat, hade mycket mer varit möjligt. 

Den brännande känslan vid revbenen på höger sida (som delvis tagits isär och ommodulerats), är helt klart bättre. Nu känns det i princip bara när jag stryker min hand över huden, kläderna kan också göra att det känns. Det är en pirrande känsla, svider lite svagt ibland vid överansträngning.  Jag borde ha luftiga kläder på mig för att undvika belastningen som tajta kläder gör, men allt jag har är i princip tajt, i alla fall mina linnen.

Jag känner tydligt av skenorna, ibland stör dom, framförallt över vänster bröst. Känns som om en bygel-bh ligger och trycker på bröstet, känslan har funnits där ifrån början i princip, jag hoppas att den går över någon gång. När jag nu skriver om det eller börjar tänka på det, driver det mig nästan till vansinne. Det är obehagligt, men gör inte ont.

Jag känner av ändorna på skenorna ibland när jag jobbat och varit igång mycket, det sticker till lite då och då. Men bara kortvarigt. Väldigt sällan utvecklas det till en ihållande smärta. Fast främst eftersom jag försöker ta det lugnt fortfarande.

Höger arm är problem nummer ett, den är fortfarande ”ur led”, eller känns som om det är det. Inte hela tiden, men om jag inte lägger mig ner och vilar flera gånger om dagen, blir det riktigt jobbigt. Ska träffa dr. Lützenberg nästa vecka och visa hur armen fungerar, eller rättare sagt inte fungerar. Förutom smärtor och ömhet i axeln, har jag svårt att lyfta armen, det uppstår ett starkt motstånd, och halvvägs upp vägrar den utan hjälp. Lillfingret är fortfarande avdomnat.

Skenorna spänner fortfarande på sidorna, när jag försöker ta djupa andetag.

Har märkt att min hud under armarna och en bit ut i ryggen är ganska avdomnad, jag undrar varför den känslan går så långt bak?

Alla besvär blir sämre när jag fryser. Kroppen slappnar inte av och bygger upp spänningar i kroppen.

Jag tog en Voltaren disp. i veckan + magskyddsmedicinen, eftersom jag överansträngt mig och smärtorna tog överhanden. Dagen efter tog jag en Novalgin på kvällen av samma orsak. Kunde inte sova på hela natten, samma känsla av ”spring i benen” uppstod, som jag ständigt hade för ett tag sen (dvs när jag åt Novalgin…). Sover för övrigt bättre på nätterna sedan jag slutade med medicinerna (12/4, dvs för 19 dagar sen, förutom undantaget för ett par dar sen), kan bara utgå ifrån att sömnlösheten delvis berodde på biverkningar. 

Testade häromdan att sova på sidan, kändes konstigt och jag var nog lite för spänd på hur det skulle gå för att kunna slappna av tillräckligt. Höger sida funkar inte, pga axeln/armen.