euforiskt lycklig…

Det börjar sjunka in mer o mer att allt faktiskt är över, eller allt svåra i alla fall. Kanske blir det en liten egenfettransplantation om ett par månader, men det sker under lokalbedövning.

Den sista Voltarenen tog jag i går kväll, men kände nånstans att jag nog ska ge upp smärtpillren helt… trots att jag lovat att ta det under minst två veckor. Jag känner överhuvudtaget inte av operationen med smärtstillande, vilket gör att jag tar ut mig, belastar musklerna för mycket. Utan sticker det till då och då som en liten påminnelse. Skulle det visa sig att jag behöver ta smärtstillande igen, gör jag naturligtvis det. Är ingen masochist.

Var hos husläkaren idag, hon hade anställt en annan läkare som tog över akutfallen (folk utan bokad tid). Hon var helt rätt för mig. Egentligen skulle hon skriva ut smärtmedel enligt reglementet, men hon menade att voltaren ju inte var bra… Två homeopatkulor fick jag på plats, arnica och något som jag naturligtvis redan glömt namnet på. Frågade henne även om hon tyckte jag gjort rätt i att avstå från en blodtransfusion och antibiotika, hon var helt på min sida.

Hon kontrollerade ärrvävnaden och var osäker på ett litet ställe om det var revbenet eller en förhårdnad… mailade en vän som är kirurg och bad honom ta med desinfektionsspray, vi ses hursomhelst imorgon kväll 😉

Bad om en B12 spruta hos husläkaren, hon ville egentligen ta blodprov för att kolla sänkan innan, men jag menade att jag gärna behåller allt blod jag kan… har ju tappats på ett par rör varje dag 😦 Hon hade inga problem med det, så jag fick sprutan, ett recept på järntabletter, också mitt förslag hehe.

Har druckit ett stort glas färskpressad morots och rödbetsjuice idag, prima för blodbildning och för järnvärdet. Känner mig sentimental, av lycka.

I morgon går jag som vanligt till jobbet (6 dar post-op), ska försöka ta det väldigt lugnt. Kan tillägga att jag inte förlorat någon vikt den här gången, ett par hekto på sin höjd.

Annonser

återbesök

Idag träffade jag ”Sam” från det svenska pectusforumet på Charité. Avdelning 48a var flyttad över till 46a pga golvläggning. Allt kändes lite kaotiskt, och bara för att vi var tvungna att använda hissarna som eg. bara är till för patienttransporter, och ligger precis brevid dom vanliga hissarna, blev jag totalförvirrad och hittade helt plötsligt inte till dom provtagningarna vi skulle till… det tog längre tid iaf. Charité håller på att renoveras bit för bit, vilket inte är en dag för tidigt. När dom är klara kan dom förmodligen börja om från början igen 😉

Jag var nyfiken och ville veta mer om det nya testet dr. Lützenberg har infört ganska nyligen. Pulsens väg genom kroppen mäts med en pennliknande sak, hur snabbt slagen transporteras genom kroppen, om jag fattade det hela rätt. Sam’s slag var tydligen bra, hennes transporterades ca 10 meter i sekunden. Undersökningen som gjorts av ca 30-40 trattbröstpatienter hittills, visar en övervägande förbättring efter en nussoperation. Den utförs dagen innan operationen och efter, innan man åker hem igen. Att trattbröst bara är av kosmetisk karaktär kan ju än en gång ifrågasättas. Läkaren som gjorde testet var lite väl nervös, om det nu berodde på att han var tvungen att prata engelska och osäker därför, eller om det nu var Sam som gjorde honom allmänt svag, förmodligen en kombination av båda dera, det gjorde honom hursomhelst sympatisk och avväpnande.

Narkosläkaren var lite lustig, upplyste oss om sina tre blodtrycksmediciner han åt trots sin ringa ålder (knappt 40 gissar jag), sina två barn och frun som minsann födde dom med ryggmärgsbedövning. Jag berättade att jag bara tryckt på knappen två gånger under dom dagarna jag hade morfinbedövning i handkatetern, och att jag bara gjort det för att testa om det blev nån skillnad och inte för att jag hade känt nån smärta egentligen. Han var helt chockad och menade att han aldrig hört något liknande i trattbröstsammanhang, och menade att min smärtgräns måste vara enorm. Nåja, vill nog inte hålla med helt, men jag har en teknik som gör att jag kan hålla smärta på avstånd, inte bjuda in den i mitt psyke. Eftersom jag fick en överdos av morfintabletterna, kan det ju hända att jag reagerar starkt på morfin också, å andra sidan kände jag ju heller inga groteska smärtor senare då jag bara fick vanliga smärttabeltter (efter fjärde dan). Spekulation, men det kanske verkligen är så att jag är väldigt smärttålig. När jag tog upp det med dr. L senare, menade han att äldre patienter som jag (han ursäktade sig, trevligt) tål ofta smärta bättre än yngre, jag fyllde i att det beror på våra hårda liv vi har bakom oss…

Dr. L undersökte och förklarade sin plan för Sam, sen fick hon ta blodprov och så passade jag på att bli undersökt också. Senaste gången var i november, alltså åtta månader efter operationen. Så nu efter ett år och tre månader  kändes det aktuellt igen. Ville eg. bara få bekräftat vad jag vetat innan, att allt är ok osv. Han var nöjd, allt går i rätt riktning, höger sida där gropen var förut har lyft sig mer tex. Fick förklarat ärret som är bredare på två ställen på vänster sida, att sånt kan uppstå under operation när han töjer huden för att komma in med allt som ska in, metallstänger, tångar eller vad det nu är… ärret kan fixas till vid uttag så det ser snyggare ut, så det kändes skönt att få höra det. Jag frågade hur många av hans kvinnliga patienter som vill ha silikon vid uttag av skenorna, och tydligen är det så många som 25%… silikonet bekostas av patienterna själva kan tilläggas. Jag känner mig helt oförstående över hur unga tjejer vill förstöra sina bröst, detta är ju min mening men den grundas på 22 års erfarenhet… att få uppleva skillnaden mellan ett silikonbröst och ett utan silikon är ju inte så vanligt, så ingen kan komma och säga att jag inte vet vad jag talar om… han visade mig bilder, självklart utan patienternas ansikten, på olika exempel där kvinnan ville ha silikon. Helt otroligt, den ena efter den andra, bara fina välformade bröst, för mig är det så jäkla sorgligt att se att dessa kvinnor inte fattar vad dom har och vad dom vill förstöra. Sen visade han mig en videosnutt från en re-do av ett kölbröst, en patient från prof. Schaarschmidt där skenan satt helt löst och dessutom var infekterad sen förmodligen ett år, då Sch utförde operationen. Innan huden skars upp drog han skenan fram o tillbaka, man kunde se hur den rörde sig flera cm under huden! Sen skar dom upp och började frigöra vävnad under huden, blod kom ut och så såg man (eller rättare sagt, ett tränat öga kunde se) att en tydlig infektion härjade… nånstans såg jag att nåt inte stämde, men displayen var snäppet för liten för att jag skulle hojta ut, herrejösses en infektion 😉

Trattbröstoperationerna bara ökar på Charité, som det är nu opereras 2-5 varje vecka. Imorn är det Sam’s tur, hoppas allt går jättebra och att hon blir så glad som jag är!

Ravitch vs. Nuss-metoden

Ravitchmetoden uppfanns 1949 och utvecklades under 1950-talet. Metoden används fortfarande världen över för korrektur av trattbröst och kölbröst, faktum är att fler läkare är tränade för Ravitchmetoden än för Nussmetoden, något som förmodligen kommer att ändras med tiden.

Det finns enligt min åsikt bara nackdelar med Ravitch. Kanske en fördel, men den är kortsiktig, nämligen att återhämtningen är aningen kortare än efter en Nussoperation. Men med tanke på att risken för regression är relativt vanlig, så betyder det ju ingenting. Om en andra operation måste genomföras p.g.a. regression, är bröstkorgen ärrad och mer oflexibel än tidigare, vilket gör det svårare att uppnå ett bra resultat. Skadan som görs på revben/brosk och vävnad är betydligt mer omfattande vid Ravitch, och har logiskt sätt följder. Med åren kan ärrvävnader bli hårdare t.ex.

Vid Ravitchmetoden görs ett långt snitt för kvinnliga patienter under nästan hela brösten, för män görs ibland ett snitt lodrätt mellan brösten, alltså längs bröstbenet. Men det är lite olika från kirurg till kirurg. Dom olika snitten ska anses vara fördelaktiga utifrån kroppskonstruktion. Eftersom dom är så stora och mitt på är det knappast något som man kan dölja, till skillnad från dom små Nuss-ärren som görs vid sidan av brösten. Ravitchtekniken: Bröstben lossas från revbenen, som plockas ut för att sättas tillbaka i önskad form, en snabbeskrivning… Vissa kirurger sätter in en liten skena eller metallplatta för att stabilisera bröstbenet, den plockas vanligtvis ut efter ett tag, tiden verkar variera.

Nussmetoden görs med en eller flera skenor, Pecuts Bars, beroende på hur djup och lång gropen i bröstkorgen är, eller på patientens ålder. Över 20 år börjar revbenen redan bli hårdare, ideal operationsålder är 16-20, även om ”äldre” patienter t.o.m. upp till 50 år utan problem kan få bra resultat. Ett snitt på var sin sida bröstkorgen görs där skenan/skenorna förs in under bröstbenet, liksom ett litet hål för kameran. Skenan är tillböjd efter bröstkorgens önskade form innan den förs in ”upp o ner” . Skenan vrids och trycker då upp bröstben, revbenen följer med. Den löper under bröstbenet men över revbenen, annars saknas ju kraften, motståndet som behövs för att gropen ska tryckas ut. Se gärna en illustrerad serie på Charités hemsida, eller ett youtubeklipp med en datorsimulerad operation med metallstabilisator (mellan 1,56-3,09 minuter, resten är reklamfilm…).

Många läkare påstår att det inte går att uppvisa någon skillnad i resultat mellan Ravitch- och Nussmetoden. Där misstror jag eftersom jag om och om igen läser olika öden från forum där bröstkorgen sjunkit ihop igen ett tag efter en Ravitch-operation. Nuss-operationer visar i genomsnitt ett resultat med en högst 5% tillbakagång. Med tanke på att skenan enligt dr. Nuss ska böjas så att bröstkorgen är lätt överkorrigerad, är då tillbakagången rent teoretisk. Se klipp av dr. Nuss om hur Pectus Bar ska böjas till.

Personligen skulle jag inte rekommendera en korrektur med Ravitchmetoden för trattbröst. Vid PC bör helt klart en Pectus Bar, en skena så som vid Nuss användas, för att få ett långsiktigt bra resultat.

Här finns foton från en kille som gjort båda operationerna för trattbröst, först Ravitch som sjönk in igen, sen Nuss.

I Storbritannien är det fortfarande vanligt med Ravitchmetoden. En kvinna har dokumenterat sin operation på youtube. Anledningen att dom opererade henne med Ravitchmetoden, var p.g.a. åldern (35 år)… en riktig idioti.

Del 4: Hon ska opereras igen eftersom den lilla skenan har vandrat iväg…
Del 5: ett år efter operationen. Om du frågar mig har hon fortfarande ett ganska djupt PE. När hon hostade kunde hon höra ett klickande ljud från revbenen, enligt hennes läkare tar det upp till 18 månader innan revbenen är läkta… dr. Lützenberg klämde ganska rejält på min bröstkorg efter 2 månader, och mina satt fast som berget (mitt bröstben lossades också delvis från revbenen, vilket även är fallet i Ravitchproceduren).

Här ett videoklipp från en ung man som genomgått Ravitch, med positivt resultat. Vad som är intressant att höra, är hur en korrektur överhuvudtaget förbättrat hans fysik. Klicka på hans profil för att se tidigare klipp. Han har även lagt upp ett par klipp där han berättar om varför han valde Ravitchmetoden istället för Nuss. En ovanlighet med hans operation som jag inte hört talas om förut, är att kirurgerna använt en slags upplösbar platta för att stabilisera bröstbenet. En nyhet alltså. Hans uppfattning om Nuss grundar sig på en väns dåliga erfarenhet, vilket självklart kan förekomma, framförallt med oerfarna kirurger.

Tänk på att min uppfattning är min egen. Bilda dig din egna uppfattning, samla material, berättelser från patienter osv. innan du tar ditt beslut, såvida du överväger en PE/PC-korrektur. 

uttag av skenan

Efter tre år får dom flesta NUSS-patienter sina skenor utopererade. Operationstiden är ca 10-30 minuter, beroende på hur många skenor du har, och hur svårt det är att få loss dom. Ibland sitter dom fast mer. Skenor med en metallstabilisator har ju suttit fast mer statiskt än skenor som från början satt fast med upplösbar tråd, som senare ”bara” hålls på plats av din vävnad (det räcker). Vad jag har förstått, är det lättare att få ut en skena hos en patient som är kroppsligt aktiv, gör yoga, joggar osv. Dom gamla ärren skärs upp igen, så du slipper nya.

Sjukhusvistelsen är inte alls lika lång, ett par dagar brukar man kunna räkna med. Smärtan likaså, den är självklart inte alls i klass med då skenan/-orna opererades in.

En sista korrektur är möjlig vid uttaget, iaf är det något dr. Lützenberg gör om det skulle behövas. Fråga den kirurg som ska operera dig hur han/hon jobbar, inte alla verkar se möjligheten.

Hittade en väldigt beskrivande fotoserie på det amerikanska forumet   där man kan se steg för steg hur det går till. Skenan rätas naturligtvis ut lite, vilket är lite synd, man vill ju ha dom sparade så som dom var inne i kroppen… men man kanske kan be någon assistent böja till dom igen 😀

4 månader post-op.

Det har gått upp och ner den senaste månaden också, men jag har kommit på flera saker som faktiskt har blivit riktigt bra. 

  • armen känns nu bra. Kanske kan det bli ett återfall vid stark belastning, men som det verkar nu, är den krämpan avhakad.
  • när jag tog djupa andetag förut, gjorde det ont i sidorna, där skenorna slutar. Det har försvunnit, förmodligen sedan några veckor, kom på igår att jag faktiskt kunde andas in riktigt utan smärta! Det tar fortfarande emot, men det kommer det nog att göra ett tag till, eller kanske t.o.m tills skenorna är ute.
  • jag kan sova bättre på sidan nu, inte för länge, men ändå. Det känns konstigt ännu, som om man är uppstoppad på ett grillspett… förmodligen är jag känslig, men jag kan inte skaka av tanken att metallstången är kvar i sin fasta position medans kroppens organ och revben anpassar sig till sidopositionen och tyngdlagen…
  • trycket över den övre skenan känns inte present längre. En svag knäppning har tillkommit, som jag bara märker om jag ligger ner. Som tur är kan jag få knäppningen att sluta genom att hitta en annan position. 
  • hugg och smärtor är ovanliga. Ömhet finns kvar i nedre delen av bröstkorgen, på höger sida där gropen var. Något jag mest känner om jag lägger handen över området, eller om jag är överansträngd. Förmodligen beror ömheten på trycket från revbenen, som naturligtvis fortfarande tvingas in i sin nya position. Processen är inte avslutad ännu. Vid framförallt höger sida vid skenornas ändar har huden nedsatt känsel, men musklerna kan vara ömma.
  • På områden, där känseln var borta efter operationen, är den tillbaka igen, processen har pågått sakta men säkert. Ett undantag dock, där silikonprotesen satt, är en bit hud fortfarande utan känsel.
Jag fick en liten förkylning med en dags feber häromdan, och märkte med en gång att skenorna kändes mer. Dom känns naturligtvis ännu annars också, men det är ingenting jag tänker på, mer än när jag nyser… något jag gör väldigt ofta har jag märkt nu när det gör så ont när det händer, jag är känslig för temperaturväxlingar och lukter tror jag. Men det lustiga är att det inte gör ont lika ofta eller mycket längre vid en nysning, så jag tror det kommer ge sig. Varannan nysning är smärtfri, skratta är fortfarande värre.
 
Ärren är fortfarande väldigt presenta, men jag vet sen tidigare att det kommer ta ett bra tag för d0m att blekna på mig, tyvärr.
När förkylningen ger med sig, bär det av till gymmet. Äntligen känner jag mig redo.

berg- o dalbana, 10-12e veckan post-op.

Idag är det exakt tre månader sedan min operation!

Det har varit både bra och riktigt frustrerande, dom senaste veckorna. Jag har vaknat och känt mig riktigt bra, skenorna känns knappt, ingen smärta. Ju längre dagen går, desto mer ger smärtorna eller ”skavningarna” sig till känna. Vissa dagar går hur bra som helst, andra måste jag ta det väldigt lungt på kvällarna. Jag har jobbat fulltid hela maj, dessutom haft en praktikant, som självklart hjälpt till en hel del, men även behövt mycket uppmärksamhet och vägledning. Arbetsbördan har alltså varit större än i april månad.

Jag tror att det är just frustrationen av att inte behöva tänka på skenorna, för att sedan kastas tillbaka i det gamla…. friheten är ännu inte där så att säga, men jag får ständigt smaka av den….

Jag undrar hur mycket det egentligen påverkar läkningsprocessen, att mitt PE var så djupt (8,5 haller-index), att det tar så lång tid att bli av med smärtorna menar jag nu. Med största sannolikhet hade jag kunnat göra fler saker, och belastat mig mera vid det här laget, om mitt PE inte var riktigt så djupt. Säkert inverkar också att revben sågades av på två ställen (för att kunna få bästa möjliga resultat).

Vilka smärtor pratar jag om egentligen?

  • det hugger till då och då vid sidorna.
  • skenorna skaver och känns obehagliga när jag överansträngt mig.
  • mellan ca vecka 7-11 hade jag ett obehagligt tryck över bröstbenet vid den övre skenan.
  • stickningar i vänster bröst, förmodligen hänger det även samman med hormonspegeln. Se nedan.
  • ömhet längst ner vid revbenen, innan magen, på höger sida. Inget jag tänker på mer än när jag lägger handen på området, eller är riktigt överansträngd.
  • om armen är överansträngd, känns en molande irriterande känsla i ”fästet” arm/bröstkorg. Händer inte ofta nuförtiden, att jag känner av det.
  • i idealfall känns bara skenorna, dom gör varken ont eller skaver
  • vid djupa andetag gör det ont i sidorna, där skenorna slutar.

Armen blir bättre och bättre, det är sällan jag känner av känslan att den är ur led. Mest när jag är ute och går. Jag har fortfarande svårt att lyfta armarna helt, det går till 110°, sedan måste jag hjälpa till lite med den andra armen. Men eftersom det hela tiden blir bättre, kommer det också bli bra, ibland måste man bara vara positiv…

Något väldigt irriterande som hände, var att det började sticka riktigt obehagligt i ena bröstet. Skenan löper ju precis under bröstet, men jag misstänker att det också kan bero på att jag började dricka alkohol ett par veckor innan, efter 5 månaders uppehåll. Varför tror jag detta? Jo, när jag jobbar mycket, brukar jag ha perioder då jag inte dricker något, inte för att jag dricker mängder annars, men om jag inte dricker något alls, blir jag mer fokuserad, piggare, och framför allt, det tar en del tid att hänga på barer och klubbar… Vad jag har iaktagit under dom perioder då jag inte dricker, är att mina bröst aldrig blir ömma innan mens. Det är vetenskapligt bevisat att alkohol påverkar östrogenspegeln, därav lägger jag ihop ett och ett. Skenan under bröstet är naturligtvis en stressfaktor, kombinationen är dålig.

Jag minimerade alkoholkonsumtionen igen, och stickningarna i vänster bröst försvann direkt. Tråkigt, men förmodligen sant. Så länge skenorna fortfarande känns då och då, kommer jag hålla nere på vin och öl, hellre det än att ha dom där äckligt obehagliga stickningarna hela tiden.

Att jag inte känner av stickningarna i höger bröst, beror med största sannolikhet på att silikonet satt där, och just nu är det bröstet fortfarande halvt utan känsel…

Ärren börjar blekna lite, processen har börjat, men det kommer ta   l å n g   tid för dom att blekna på mig. Jag vet från tidigare erfarenheter att det tar typ två- tre år innan dom är helt bleka, och då ska dom ju skäras upp igen, delvis i alla fall, jippi… Jag kan tydligt se var skenorna sitter under ärren, där är det fortfarande rött. Igen vill jag påpeka att det skars lite mer i mig än vad som är vanligt vid en NUSS-operation, eftersom ben sågades av på två ställen och sattes ihop igen. Allt för att komma åt i bröstkorgen och kunna fixa till min enorma grop. Jag tror inte det görs i Sverige, men jag är inte helt säker. Om någon känner till något fall som mitt, skriv gärna en kommentar!

Som om det inte är nog med feta ärr, har jag fått några små lila ådror, spindelvener kallas dom tydligen på svenska. Ja, snyggt är det inte, men eftersom dom verkar befinna sig över skenan, är det ingen idé att fixa det nu, det får bli när skenorna är borta. Har aldrig sett eller hört att någon annan fått samma sak, kanske hänger det samman med att jag är så enormt gammal… snyft… känner att jag få se upp så jag inte hamar i någon tidig 40-årskris här… försöker inbilla mig att det skulle kunna vara en tidig kris, faktum är att jag nästa sommar blir 40…. låter som om jag redan står på tröskeln till krisen =S 

Kanske kan till o med dr. Lützenberg fixa till dom när han tar bort skenorna, han är ju hjärt- kärl- och thoraxspecialist… måste fråga nästa gång jag ser honom (om 5 mån.).

Vikten, min största sorg i livet, och framförallt nu, börjar sakta men säkert klättra uppåt. Jag har fortfarande inte börjat kraftträna, vilket tidigare alltid hjälpt till att lägga på ett kilo eller två. Från och med nu är det tillåtet av min läkare. Tänker tillbaka på Helios-klinikens rehabilitationslista, där dom säger att det är helt ok att jogga efter två veckor… ha ha ha…

Jag har börjat sova på sidan sedan någon månad, tycker fortfarande det är ganska jobbigt, och på den högra sidan går nästan inte alls. Men det är väldigt skönt som omväxling, sover betydligt bättre nu än dom två första månaderna, för att inte tala om den första…

Trots frustrationerna i att behöva åka berg-o dalbana, känner jag hur mycket bättre jag mår nu än för ett tag sedan. Det går framåt, vägen är stenig, men vacker ändå.

foton från 11. postoperativa dagen.

Ironiskt nog, eftersom jag tjatat så mycket om dr. Schaarschmidts ärr, har jag själv nu några feta… fast dom kommer nog vara ganska diskreta… hoppas jag, när allt har läkt fint.

Dr. Lützenberg använde sig av mitt tidigare ärr, där silikonprotesen en gång opererades in, plus lite till vid sidan av bröstet. Så det är inte så mycket mer egentligen. Andra sidan har naturligtvis inte ett så långt ärr, där behövde han heller inte jobba med finarbete, som på höger sida. Ska försöka få tag på journal, så jag kan förklara bättre vad som gjorts.

Två byglar är insatta, båda byglarna gick genom var sitt ärr. På en vanlig nusspatient hade han gjort två mindre snitt. Dom stora punkterna är från dom tjocka dräneringsflaskorna, dom små från mindre slangar. Stygnen ska dras imorn. 

Det vänstra bröstet, det utan silikonhistoria, har liksom dragits ut, och blivit plattare pga att det finns en svullnad från sidan av bröstkorgen. Känner mig urlakad, men det ger sig, dessutom måste jag äta upp mig några kilo…

Det högra bröstet har ett stort blåmärke där silikonet suttit, men förmodligen framförallt för att dom använt den huden att sy fast ett nät i… om jag fattat saken rätt, har dr. Lützenberg delat på revbenen på höger sida, fogat ihop dom, och där använt ett slags nät som löses upp av kroppen efter ca 100 dar. Kan inte förklara bättre, hoppas kunna detta senare. Hursomhelst ser jag inte riktigt kul ut framifrån, och just nu pallar jag inte att lägga upp dessa bilder. Vad man kan se på dessa, är hur fin bröstkorgen har blivit. Ingen grop. Inget PE =D