9 1/2 vecka…

… precis, och det känns som om det börjar hända bra grejjer!

Jag går runt och glömmer av att jag har opererats! Blir riktigt irriterad över att det fortfarande känns, vilket det gör, nästan hela tiden, mer eller mindre. Men min kropp och psyke upplever en totalkonflikt för tillfället. Jag vägrar vara inskränkt i tillvaron längre, det funkar riktigt bra tills jag jobbat ett par timmar, eller belastar mig för mycket på annat sätt.

Trycket över bröstet känns fortfarande, framförallt i den övre skenan, vilket är relativt nytt sedan några veckor tillbaka. Förut kändes mer den nedre. Trycket är inte alls lika tungt, men det känns. Axeln/armen är fortfarande inte helt bra, egentligen inte alls bra, men det blir bättre och bättre, och jag ger den tid. Det kommer lösa sig, framstegen är där. Skenan är lite för lång på högra sidan längst upp, men jag är osäker på om det egentligen är det som är boven i dramat. Det känns som om allt, hela ombyggnaden av bröstkorgen inklusive skenorna måste ha tid att inordna sig, så jag ger det tid. Jag tror på muskelaktivering, och från och med nu har jag fått klartecken att börja så smått…

Hade riktigt obehagliga stickningar i ena bröstet häromdan, men jag misstänker starkt att det hade ett samband med pms. 

Jag var hos dr. Lützenberg igår, sista checken för den här gången, nästa blir om ett halvår. Alla muskler funkade som dom ska, vi avvaktar angående armen för att se vad som händer, revbenen verkar ha läkt på bra där dom sågades av (…) på två ställen tydligen, ett ser man tydligt på röntgenbilden.

Han hade en tjej från Schweiz på stationen, som hade kommit på morgonen, och skulle opereras idag. Hon var tydligen i upplösningstillstånd, jätterädd för smärta, operationen  och så vidare… hennes PE var inte alls så djupt, menade han, det skulle bli en enkel och okomplicerad operation, men budskapet gick inte riktigt fram. Är man rädd så är man. Men jag tänker också, har man bestämt sig så har man, och jag tror att det var därför det var lite ovanligt att en PE-patient var så uppe i limmningen som hon var. Jag hoppas det gick bra.

Den första och andra bilden är tagen dagen innan operationen. Man ser tydligt hur djup gropen gick på sidobilden, bara ett par cm är kvar mellan den djupaste punkten och ryggraden.

De två nedersta bilderna är från 9 1/2 vecka efter operationen. Skenorna har inte rört på sig en millimeter sedan operationen (har 11 andra bilder att jämföra med…). Den övre är aningens för lång på högra sidan, syns tydligt på bilden. Känner inte att den stör, men det kanske kommer senare? Hittills har det inte gjort ont där, min kropp verkar acceptera skenan. Som ni ser är ingen stabilisator använd, utan upplösningsbar fibertråd.


 

 

8. veckan post op.

Dags för en uppdatering, även om det just nu känns som om det inte händer så mycket… framstegen finns där, men dom är inte så dramatiska att det märks påtagligt.

Det finns en hel del saker som är för jobbiga fortfarande, som tex bära en  trästege och byta en glödlampa…. ta ner kartonger från en hög hylla… bära tunga saker… springa… Det är säkert så att dom flesta klarar av dessa saker utan problem 8 veckor efter operation. Hade inte min axel krånglat, hade mycket mer varit möjligt. 

Den brännande känslan vid revbenen på höger sida (som delvis tagits isär och ommodulerats), är helt klart bättre. Nu känns det i princip bara när jag stryker min hand över huden, kläderna kan också göra att det känns. Det är en pirrande känsla, svider lite svagt ibland vid överansträngning.  Jag borde ha luftiga kläder på mig för att undvika belastningen som tajta kläder gör, men allt jag har är i princip tajt, i alla fall mina linnen.

Jag känner tydligt av skenorna, ibland stör dom, framförallt över vänster bröst. Känns som om en bygel-bh ligger och trycker på bröstet, känslan har funnits där ifrån början i princip, jag hoppas att den går över någon gång. När jag nu skriver om det eller börjar tänka på det, driver det mig nästan till vansinne. Det är obehagligt, men gör inte ont.

Jag känner av ändorna på skenorna ibland när jag jobbat och varit igång mycket, det sticker till lite då och då. Men bara kortvarigt. Väldigt sällan utvecklas det till en ihållande smärta. Fast främst eftersom jag försöker ta det lugnt fortfarande.

Höger arm är problem nummer ett, den är fortfarande ”ur led”, eller känns som om det är det. Inte hela tiden, men om jag inte lägger mig ner och vilar flera gånger om dagen, blir det riktigt jobbigt. Ska träffa dr. Lützenberg nästa vecka och visa hur armen fungerar, eller rättare sagt inte fungerar. Förutom smärtor och ömhet i axeln, har jag svårt att lyfta armen, det uppstår ett starkt motstånd, och halvvägs upp vägrar den utan hjälp. Lillfingret är fortfarande avdomnat.

Skenorna spänner fortfarande på sidorna, när jag försöker ta djupa andetag.

Har märkt att min hud under armarna och en bit ut i ryggen är ganska avdomnad, jag undrar varför den känslan går så långt bak?

Alla besvär blir sämre när jag fryser. Kroppen slappnar inte av och bygger upp spänningar i kroppen.

Jag tog en Voltaren disp. i veckan + magskyddsmedicinen, eftersom jag överansträngt mig och smärtorna tog överhanden. Dagen efter tog jag en Novalgin på kvällen av samma orsak. Kunde inte sova på hela natten, samma känsla av ”spring i benen” uppstod, som jag ständigt hade för ett tag sen (dvs när jag åt Novalgin…). Sover för övrigt bättre på nätterna sedan jag slutade med medicinerna (12/4, dvs för 19 dagar sen, förutom undantaget för ett par dar sen), kan bara utgå ifrån att sömnlösheten delvis berodde på biverkningar. 

Testade häromdan att sova på sidan, kändes konstigt och jag var nog lite för spänd på hur det skulle gå för att kunna slappna av tillräckligt. Höger sida funkar inte, pga axeln/armen.

 

6 v. post op. 16.4.2011

Har varit utan smärttabletter fyra dagar nu, och det funkar, men är kanske inte idealt för min prestation på jobbet. Jag måste ta lite extra pauser, annars övergår trycket i bröstkorgen till smärta. Det är knappast skenorna som är orsaken, dom känns då och då, gör ont ytterst sällan och då bara en kort stund.

Vad som känns är revbenen som är söndersågade, eller hur jag nu ska uttrycka mig… där revbenen på höger sida blivit ommodulerade, känns det som värst. Inklusive mitt högra armfäste när jag är överansträngd, vilket jag är sen ett par dar tillbaka. Ett uppdrag hade en deadline, och min högra arm fick jobba för mycket. (Ändring: ett revben sågades av, och om jag förstod saken rätt, lossades bröstbenet, som innan operationen hade en nästan 90° vinkel, se vinjettbilden!)

Jag är öppen för att ta smärttabletter om jag når den gränsen, men just nu rider jag ut den här ”vågen” och hoppas på bättre tider… snart…

6 v. (knappt) post operation, 13.4.2011

10 dar sedan jag skrev sist, det har bara blivit bättre, om än långsamt. Från att då ha ätit bara två Voltaren disp. om dan, gick jag upp i dosering några dar senare till att dessutom ta en eller två Novalgin. Jag jobbar nu, och rör på mig desto mer, men fixar bara halvtid. Eftersom jag är egen företagare bestämmer jag själv hur jag jobbar, och just nu är det en bra tid att vara lite lat, det är inte högsäsong för min del. 

Det är bra att lägga sig ner då och då, bara en 5-10 minuter räcker för att vila ut och lätta på trycket över bröstkorgen. Se till att ordna en yogamatta/liggunderlag eller säng på din arbetsplats, och förståelse för att du behöver lägga dig ner då och då. Du kan jobba så mycket bättre och fokuserat med vilopauser! Rent lagligt har vi rätt till 6-7 minuters (ca) paus varje timme…

Min högra arm är det stora problemet, den känns framför allt när jag jobbat några timmar, halvt ur led. Och handen är fortfarande halvt insomnad. När jag tittar på hur dr. Lützenberg har lyckats lyfta min högra sida vid bröst/arm, förstår jag och accepterar jag mitt kval… hade aldrig trott att det var möjligt att lyfta upp den delen, dvs den övre halvan av bröstkorgen. Om jag stod i profil förut, var den vänstra sidan vid armfästet bredare, gropen på den högra sidan drog ner och minskade hela sidan (se vinjett-röntgenbilden. obs: den är spegelvänd!). I si som tid kommer nerverna som ligger i kläm inordna sig, och då är allt ett minne blott! Tänker ofta att det jag upplever är en fas, som går över, hjälper istället för att gnälla. 

Kände igår att mina slemhinnor börjar lida, förmodligen en biverkning av Novalginet. Funderade ännu en gång att experimentera och sluta helt med smärttabletterna…. det blir lätt så när jag läser igenom bruksanvisningen till medicin… jag blir så avskräckt när jag läst igenom vilka bieffekter som man kan få, att jag hellre avstår. När jag vet att jag måste ta en viss medicin, struntar jag i att läsa igenom vilka bieffekter som kan uppstå, just av den anledningen. Men nu kändes det som om det var dags att ta en titt i bruksanvisningen. Så idag har jag varit helt utan något smärtstillande. Helt ok. Om det inte blir värre, så avstår jag också i fortsättningen. (Känns som om jag sagt detta tidigare…).

Andra biverkningar jag fått från smärtmedicinen är torr hud, konstig tunga (rödaktig), sämre aptit och förvirring, det sistnämnda något min man iakttagit… han har märkt en skillnad i att jag inte hittar ord t.ex., något som jag tror att Novalginet kanske kan ha påverkat. Novalgin,  Metamizol eller Novaminsulfon är för övrig förbjudet i Sverige, eftersom den påverkar cellbildningen i skelettet. Dr. Lüzenberg anser Novalgin harmlöst, vet inte vad han jämför med… jag respekterar honom som en riktigt bra kirurg, men när det gäller mediciner är jag kritiskt tänkande och ifrågasätter dom flesta läkare innan jag följer deras anvisning… förutom i extremfall, som på sjukhuset… där får man så mycket hela tiden, från piller till trombossprutor varje dag osv… och för mycket morfin…

Min kritiska inställning var också en anledning till att jag inte direkt gick till läkaren med liggsåret på hälen. Jag såg framför mig att jag skulle komma hem med en vag diagnos och en antibiotikakur… hellre vänta och se vad som händer ett par dar, och se vilken riktning såret eller läkningen tar, istället för att utsätta sig för ännu mer kemikalier, tänkte jag. Självklart måste man ta mediciner om en infektion i liggsåret uppstått, men ofta vill läkare vara på sin säkra sida, och skriver ut medicin, trots att det ännu eller aldrig är eller blir nödvändigt. 

Hursomhelst har liggsåret på hälen läkts väldigt fint, det tog drygt en vecka innan ömheten försvann helt. Sårskorpan är fortfarande kvar, men den känns inte. Fortsätter att sova med foten utanför sängen tills jag börjar ligga på sidan. Känner att jag inte är riktigt redo för att sluta sova på rygg, kommer göra det tills jag träffar dr. Lützenberg i maj. Med största sannolikhet plågar jag mig helt i onödan med att sova på rygg, men någonstans känns det ännu inte helt rätt att sova på sidan…

16. po.op dan, 20.3.2011

Jag börjar bli allvarligt orolig över att min högra hand och arm inte riktigt funkar som den ska… mitt lillfinger känns insomnat, resten av handen som om den håller på att somna in, och armen känns ur led… har inte mycket kraft i högerarmen heller. Kom att tänka på en bloggare som nussats, han hade något liknande och förde tillbaka det till medicineringen.

Min tunga är ju sedan operationen också konstig, nedsatt smak och känsel, glatt och rödare än vanligt. Detta är dåligt för aptiten, märker jag.

Sen börjar jag misstänka att jag är snurrigare än vanligt, visst jag har gått ner 6-7 kg, vilket är väldigt mycket med tanke på att jag vägde 46-47 innan. Det känns som om tabletterna också skulle kunna ha en inverkan på mitt blodtryck.

I tisdags fick jag plötsligt dålig hy, inga finnar, men små plitor över hela ansiktet. Det har förbättrats, men inte helt. Något jag kan leva med, men det är ju också ett tecken på att något inte stämmer.

Alltså läste jag igenom bruksanvisningen till det jag knaprar på. Gillar inte att läsa dom annars, framförallt i den här situationen när jag faktiskt inte har något val än att äta pillren, eftersom morfin redan är uteslutet för min del.

Novalgin, som jag äter 4x 1 gram om dagen är helt klart en bov i dramat. För det första äter jag alldeles för mycket för min vikt. Jag borde äta 4x 0.5 gram om dagen, barndosen (upp till 53 kg)… Novalgin påverkar blodtryck, hjärta, nervsystemet osv, klara tecken på att jag borde profitera från att sluta äta dom.

Voltaren disp. x2 per dag. Också dåligt för blodtryck, hjärta, mage, som jag förvisso inte har problem med än, men vill nog undvika att få det.

Sen äter jag ett par Ranitidin, ett magskyddsmedel för voltarenet, om dagen.

Jag tog den sista/senaste dosen kl. 8 imorse, för 10,5 timmar sedan. Sen ett par timmar har trycket över bröstet där bågarna sitter ökat svagt, jag känner av fästena på dom, men det är inget som stör mig direkt. I området under höger bröst, där det största ingreppet gjordes, har ”smärtan” ökat svagt, det har varit ömt förut, nu sticker det till lite svagt. Inget jag inte kan leva med. Ovanför vänster bröst känns en ömhet jag inte känt tidigare, men inte heller den är påtaglig.

Om jag kan få tillbaka min arm, mitt normala blodtryck och min aptit avstår jag mycket hellre från lite smärtlindring. Jag hoppas det inte kommer bli alltför dramatiskt, men som det känns hittills, kommer det nog gå bra.

Jag har inte hört av mig till läkaren ännu, tänkte att armen kanske berodde på att jag låg ner på fel sätt för mycket, tänkte hursomhelst inte så mycket på det i förbindelse med medicineringen. Jag tror det blir lätt så, eftersom jag inbillat mig att jag måste ta den.

Uppdaterar senare i kväll.

Uppdatering:

Har varit i mailkontakt med dr. Lützenberg i kväll. Armen och handen förklaras genom att revbenen förflyttats lite, och mellanrummet mellan nyckelben och första revbenet klämts ihop lite. Detta kommer försvinna med tiden av sig självt. Förhoppningsvis inom rimlig tid…

Han tycker jag går för fort fram med rehabiliteringen, jag tror att han tror jag är igång totalt här hemma, i själva verket är jag väldigt lat. Jag är en energisk människa, och vill se framsteg, det har dom sett på sjukhuset nu vid två tillfällen, men jag skulle aldrig utsätta mig själv för någon fara, eller förstöra dr. Lützenbergs fantastiska arbete genom att göra något dumt eller röra på mig för mycket.

Han tyckte det var ok att sluta med Novalgin, men vill nog helst att jag tar Voltaren ett tag till. Kan jag tänka mig att göra, men jag vill avvakta lite hur natten blir. Det enda som stör mig är skenan som känns som om det ligger ovanför ena bröstet, som om jag hade en bygel-bh på mig som rutschat upp och lagt sig precis över bröstvårtan. Inte smärtsamt alls, bara riktigt irriterande, bygeln kan jag ju inte dra ner… det hjälper att stryka över bröstet för att liksom påminna det om att det inte finns någon bygel där, ovanför, utan att den ligger under. Att hosta är mer smärtsamt, egentligen det enda som gör ont ”på riktigt”.

Klockan är nu ett på natten. Får se om jag kan sova i natt, annars blir det väl en Voltaren+magskyddet.