goa skratt

ibland måste jag bara skratta åt, ja… när man söker på google och klickar sig vidare till min blogg, registreras sökorden man använt i min statestiksammanställning… idag t.ex. hade någon sökt efter ”stora silikonbröst 1000cc silikon” och av någon anledning tyckt att min blogg skulle hjälpa den vidare, vilken besvikelse ;-D

Men jag är glad över att så många lyckas hitta sidan, temat är viktigt, PE alltså, framförallt för dom som lider av det och söker svar på sina frågor. Dom flesta sökningarna handlar direkt om trattbröst, och vad man kan göra åt det.

Men för att belöna den person som sökte svar på sin sökning idag, här kommer en bild på mitt silikon, tyvärr bara 275cc, och läckt hade det också…

precis så här sexigt är silikon.

 

 

 

 

 

 

Annonser

9 1/2 vecka…

… precis, och det känns som om det börjar hända bra grejjer!

Jag går runt och glömmer av att jag har opererats! Blir riktigt irriterad över att det fortfarande känns, vilket det gör, nästan hela tiden, mer eller mindre. Men min kropp och psyke upplever en totalkonflikt för tillfället. Jag vägrar vara inskränkt i tillvaron längre, det funkar riktigt bra tills jag jobbat ett par timmar, eller belastar mig för mycket på annat sätt.

Trycket över bröstet känns fortfarande, framförallt i den övre skenan, vilket är relativt nytt sedan några veckor tillbaka. Förut kändes mer den nedre. Trycket är inte alls lika tungt, men det känns. Axeln/armen är fortfarande inte helt bra, egentligen inte alls bra, men det blir bättre och bättre, och jag ger den tid. Det kommer lösa sig, framstegen är där. Skenan är lite för lång på högra sidan längst upp, men jag är osäker på om det egentligen är det som är boven i dramat. Det känns som om allt, hela ombyggnaden av bröstkorgen inklusive skenorna måste ha tid att inordna sig, så jag ger det tid. Jag tror på muskelaktivering, och från och med nu har jag fått klartecken att börja så smått…

Hade riktigt obehagliga stickningar i ena bröstet häromdan, men jag misstänker starkt att det hade ett samband med pms. 

Jag var hos dr. Lützenberg igår, sista checken för den här gången, nästa blir om ett halvår. Alla muskler funkade som dom ska, vi avvaktar angående armen för att se vad som händer, revbenen verkar ha läkt på bra där dom sågades av (…) på två ställen tydligen, ett ser man tydligt på röntgenbilden.

Han hade en tjej från Schweiz på stationen, som hade kommit på morgonen, och skulle opereras idag. Hon var tydligen i upplösningstillstånd, jätterädd för smärta, operationen  och så vidare… hennes PE var inte alls så djupt, menade han, det skulle bli en enkel och okomplicerad operation, men budskapet gick inte riktigt fram. Är man rädd så är man. Men jag tänker också, har man bestämt sig så har man, och jag tror att det var därför det var lite ovanligt att en PE-patient var så uppe i limmningen som hon var. Jag hoppas det gick bra.

Den första och andra bilden är tagen dagen innan operationen. Man ser tydligt hur djup gropen gick på sidobilden, bara ett par cm är kvar mellan den djupaste punkten och ryggraden.

De två nedersta bilderna är från 9 1/2 vecka efter operationen. Skenorna har inte rört på sig en millimeter sedan operationen (har 11 andra bilder att jämföra med…). Den övre är aningens för lång på högra sidan, syns tydligt på bilden. Känner inte att den stör, men det kanske kommer senare? Hittills har det inte gjort ont där, min kropp verkar acceptera skenan. Som ni ser är ingen stabilisator använd, utan upplösningsbar fibertråd.


 

 

foton från 11. postoperativa dagen.

Ironiskt nog, eftersom jag tjatat så mycket om dr. Schaarschmidts ärr, har jag själv nu några feta… fast dom kommer nog vara ganska diskreta… hoppas jag, när allt har läkt fint.

Dr. Lützenberg använde sig av mitt tidigare ärr, där silikonprotesen en gång opererades in, plus lite till vid sidan av bröstet. Så det är inte så mycket mer egentligen. Andra sidan har naturligtvis inte ett så långt ärr, där behövde han heller inte jobba med finarbete, som på höger sida. Ska försöka få tag på journal, så jag kan förklara bättre vad som gjorts.

Två byglar är insatta, båda byglarna gick genom var sitt ärr. På en vanlig nusspatient hade han gjort två mindre snitt. Dom stora punkterna är från dom tjocka dräneringsflaskorna, dom små från mindre slangar. Stygnen ska dras imorn. 

Det vänstra bröstet, det utan silikonhistoria, har liksom dragits ut, och blivit plattare pga att det finns en svullnad från sidan av bröstkorgen. Känner mig urlakad, men det ger sig, dessutom måste jag äta upp mig några kilo…

Det högra bröstet har ett stort blåmärke där silikonet suttit, men förmodligen framförallt för att dom använt den huden att sy fast ett nät i… om jag fattat saken rätt, har dr. Lützenberg delat på revbenen på höger sida, fogat ihop dom, och där använt ett slags nät som löses upp av kroppen efter ca 100 dar. Kan inte förklara bättre, hoppas kunna detta senare. Hursomhelst ser jag inte riktigt kul ut framifrån, och just nu pallar jag inte att lägga upp dessa bilder. Vad man kan se på dessa, är hur fin bröstkorgen har blivit. Ingen grop. Inget PE =D

tredje dagen efter första operationen, 22.1.2011

Jag försöker ladda upp ny energi, motivation, men jag tror jag måste ge det ett par dagar till. Tittade mig i spegeln igår, och hålet är inte att leka med. Jag ser betydligt värre ut än vad jag gjorde som tonåring. Silikonet låg djupt i gropen, bröstet blev mer förskjutet mot sidan av kroppen. Så vad nu är borttaget, är väldigt tomt. Och eftersom revbenen går så djupt ner ser det riktigt läskigt ut. Blir yr. Men jag tror nu mer på att det kommer bli helt ok när nuss-opn är över. Transformer. 

Den röda vätskan på kroppen är inte blod, utan en steriliseringsvätska dom tvättar överkroppen med när man sövts ner.

Jag är lite öm under bröstet, men inte så det stör. Vad som är värre är mina handleder, framförallt den vänstra. Narkossköterskan valde att sticka in kanylen i vener som går vid handleden under tummen. Nålarna har legat emot en sena, och vid vissa lägen gör det väldigt ont. Det går över direkt när jag hittar rätt läge, men jag är orolig över om hon kan ha skadat något. Detta är det enda som skulle kunna hålla borta mig från jobb, förutom fickpluntorna jag släpar runt på fortfarande. På drygt ett dygn har den ena flaskan genererat 0,7 dl sörja, den andra bara någon tesked. Mår lite illa när jag tittar närmare på dom. Men det är viktigt att jag kontrollerar, om karaktären skulle ändras, måste jag åka in till sjukhuset med en gång. En infektion kan ha uppstått t.ex.

Svårt att gå ut och ta en kaffe på stan. Eller gå in på en bar. Hade det varit Halloween, hade jag kanske fått första pris för bästa kostym, framförallt med bar överkropp, mycket mer hade inte varit nödvändigt. 

Jag äter inga smärttabletter.

Operationsdagen, 19.1.2011

 

idag väcktes jag vid halv sju, jag tog på mig stödstrumporna, mössan och skjortan. Sju kom en skötare, gav mig en halv lungnande tablett och rullade ut mig med säng till operationsrummen. Jag fick en handkateter lagd av en väldigt trevlig sköterska som ville att jag skulle tänka ut en dröm jag skulle drömma under narkosen. Min erfarenhet är att man inte kommer ihåg ett smack. Men just av den anledningen menade hon, under narkosen jag skulle få, är det ett fantastiskt tillfälle att drömma… jag bestämde mig för att åka till Thailand och dyka.

Narkosläkaren kom, gjorde sitt, och så försvann jag. Detta kanske var ca 7.45.

10.30 vaknade jag på intensiven, frågade hur det hade gått, och fick meddelandet att det inte hade gått som det skulle, silikonet hade läckt vid utplockandet…

Alltså, jag blev inte nussad idag.

Jag har inte koll på exakt alla detaljer, men när dom plockade ut silikonet hade den tunna kapseln gått hål på. Inne i kapseln flöt silikonet runt i en enda sörja, som dr. Lützenberg förklarade för mig senare. Han beskrev det som nätet som spindelmannen slänger mellan väggarna på Manhattan i den senaste Spiderman, så var silikonet. Under operationen var dom tvungna att byta handskar hela tiden, för det fastnade, klibbade sig fast på ett sätt som jag tror dr. Lüztenberg inte upplevt tidigare. 22 år gammalt är inlägget, så det är ju kanske inte så konstigt. Idag kan inte silikonet rinna ut, det är en fast massa.

Ifall att något hade läckt ut i bröstrummet, spolade dom rent noga med en slags sandpappertvätt, naturligtvis inte en tvätt med sandpapper, men något som förmodligen sköljer så noga att även väggskiktet slipas lite grann, ifall att något hade klibbat fast…

Tja, och nu sitter jag här och ser ut som jag gjorde som tonåring, ena bröstet litet och skevt, det andra intakt och en jäkligt stor grop där silikonet har suttit. Smärtan är naturligtvis inte alls lika svår som efter en nuss, det bränner lite. Två slangar hänger ut från sidan av bröstkorgen, för att tömma hålrummet på blod, vätska och kanske annat jobbigt. Slangarna är fastsydda i hålen tydligen, har alltid undrat ur sådana slangar sitter fast egentligen. Dom två flasorna som samlar upp blodet, genom ett undertryck och måste befinna sig lågt ner. Så när jag går iväg och hämtar te, tar jag med dom som en handväska, ser ganska komiskt ut. Fast jag är inte ensam, i teköket dyker nästa påsbärare upp och önskar en god kväll.

Silikonet plockade han ut ur orginalärret, där det sattes in, dvs under bröstet.

Vad händer nu?

Nu måste jag vänta tills början av mars för att kunna opereras igen.  Allt måste läkas, dr. Lützenberg vill vara säker på att inga infektioner uppstår eller finns kvar, vilket jag verkligen hoppas att jag klarar mig ifrån.

Konstigt nog känner jag mig väldigt lättad över att dom olika stegen delas upp till två tillfällen av just den anledningen. En nuss-op är ju jobbig i sig, det är nog bättre att låta kroppen jobba med dom olika problemen var för sig. Visst, nu är det uppskjutet, jag måste sjukskriva mig längre, men jag tror ändå detta var det bästa (inte att silikonkapseln läckte naturligtvis).

Hela den här händelsen visar på hur allvarligt det hade varit om kapseln hade brustit vid något annat tillfälle. Den där klibbiga sörjan hade kunnat förstöra hela bröstet. Jag förmodar att dom hade varit tvingade att ta bort en del vävnad om det hade kommit till ett sådant scenario. Usch, vill inte tänka på det. Hoppas det går bra.

Tre dagar ska jag stanna här, för drenering. Just nu befinner sig 1,3 dl blod och annat i den ena flaskan, ett par matskedar (sorry, låter väldigt äckligt) i den andra. Klockan är 10 på kvällen.

Angående narkosen, jag kräktes ett par gånger, men hade förmodligen kunnat undvika det om jag tagit det lite lugnare, och kanske väntat lite längre innan jag åt något.