berg- o dalbana, 10-12e veckan post-op.

Idag är det exakt tre månader sedan min operation!

Det har varit både bra och riktigt frustrerande, dom senaste veckorna. Jag har vaknat och känt mig riktigt bra, skenorna känns knappt, ingen smärta. Ju längre dagen går, desto mer ger smärtorna eller ”skavningarna” sig till känna. Vissa dagar går hur bra som helst, andra måste jag ta det väldigt lungt på kvällarna. Jag har jobbat fulltid hela maj, dessutom haft en praktikant, som självklart hjälpt till en hel del, men även behövt mycket uppmärksamhet och vägledning. Arbetsbördan har alltså varit större än i april månad.

Jag tror att det är just frustrationen av att inte behöva tänka på skenorna, för att sedan kastas tillbaka i det gamla…. friheten är ännu inte där så att säga, men jag får ständigt smaka av den….

Jag undrar hur mycket det egentligen påverkar läkningsprocessen, att mitt PE var så djupt (8,5 haller-index), att det tar så lång tid att bli av med smärtorna menar jag nu. Med största sannolikhet hade jag kunnat göra fler saker, och belastat mig mera vid det här laget, om mitt PE inte var riktigt så djupt. Säkert inverkar också att revben sågades av på två ställen (för att kunna få bästa möjliga resultat).

Vilka smärtor pratar jag om egentligen?

  • det hugger till då och då vid sidorna.
  • skenorna skaver och känns obehagliga när jag överansträngt mig.
  • mellan ca vecka 7-11 hade jag ett obehagligt tryck över bröstbenet vid den övre skenan.
  • stickningar i vänster bröst, förmodligen hänger det även samman med hormonspegeln. Se nedan.
  • ömhet längst ner vid revbenen, innan magen, på höger sida. Inget jag tänker på mer än när jag lägger handen på området, eller är riktigt överansträngd.
  • om armen är överansträngd, känns en molande irriterande känsla i ”fästet” arm/bröstkorg. Händer inte ofta nuförtiden, att jag känner av det.
  • i idealfall känns bara skenorna, dom gör varken ont eller skaver
  • vid djupa andetag gör det ont i sidorna, där skenorna slutar.

Armen blir bättre och bättre, det är sällan jag känner av känslan att den är ur led. Mest när jag är ute och går. Jag har fortfarande svårt att lyfta armarna helt, det går till 110°, sedan måste jag hjälpa till lite med den andra armen. Men eftersom det hela tiden blir bättre, kommer det också bli bra, ibland måste man bara vara positiv…

Något väldigt irriterande som hände, var att det började sticka riktigt obehagligt i ena bröstet. Skenan löper ju precis under bröstet, men jag misstänker att det också kan bero på att jag började dricka alkohol ett par veckor innan, efter 5 månaders uppehåll. Varför tror jag detta? Jo, när jag jobbar mycket, brukar jag ha perioder då jag inte dricker något, inte för att jag dricker mängder annars, men om jag inte dricker något alls, blir jag mer fokuserad, piggare, och framför allt, det tar en del tid att hänga på barer och klubbar… Vad jag har iaktagit under dom perioder då jag inte dricker, är att mina bröst aldrig blir ömma innan mens. Det är vetenskapligt bevisat att alkohol påverkar östrogenspegeln, därav lägger jag ihop ett och ett. Skenan under bröstet är naturligtvis en stressfaktor, kombinationen är dålig.

Jag minimerade alkoholkonsumtionen igen, och stickningarna i vänster bröst försvann direkt. Tråkigt, men förmodligen sant. Så länge skenorna fortfarande känns då och då, kommer jag hålla nere på vin och öl, hellre det än att ha dom där äckligt obehagliga stickningarna hela tiden.

Att jag inte känner av stickningarna i höger bröst, beror med största sannolikhet på att silikonet satt där, och just nu är det bröstet fortfarande halvt utan känsel…

Ärren börjar blekna lite, processen har börjat, men det kommer ta   l å n g   tid för dom att blekna på mig. Jag vet från tidigare erfarenheter att det tar typ två- tre år innan dom är helt bleka, och då ska dom ju skäras upp igen, delvis i alla fall, jippi… Jag kan tydligt se var skenorna sitter under ärren, där är det fortfarande rött. Igen vill jag påpeka att det skars lite mer i mig än vad som är vanligt vid en NUSS-operation, eftersom ben sågades av på två ställen och sattes ihop igen. Allt för att komma åt i bröstkorgen och kunna fixa till min enorma grop. Jag tror inte det görs i Sverige, men jag är inte helt säker. Om någon känner till något fall som mitt, skriv gärna en kommentar!

Som om det inte är nog med feta ärr, har jag fått några små lila ådror, spindelvener kallas dom tydligen på svenska. Ja, snyggt är det inte, men eftersom dom verkar befinna sig över skenan, är det ingen idé att fixa det nu, det får bli när skenorna är borta. Har aldrig sett eller hört att någon annan fått samma sak, kanske hänger det samman med att jag är så enormt gammal… snyft… känner att jag få se upp så jag inte hamar i någon tidig 40-årskris här… försöker inbilla mig att det skulle kunna vara en tidig kris, faktum är att jag nästa sommar blir 40…. låter som om jag redan står på tröskeln till krisen =S 

Kanske kan till o med dr. Lützenberg fixa till dom när han tar bort skenorna, han är ju hjärt- kärl- och thoraxspecialist… måste fråga nästa gång jag ser honom (om 5 mån.).

Vikten, min största sorg i livet, och framförallt nu, börjar sakta men säkert klättra uppåt. Jag har fortfarande inte börjat kraftträna, vilket tidigare alltid hjälpt till att lägga på ett kilo eller två. Från och med nu är det tillåtet av min läkare. Tänker tillbaka på Helios-klinikens rehabilitationslista, där dom säger att det är helt ok att jogga efter två veckor… ha ha ha…

Jag har börjat sova på sidan sedan någon månad, tycker fortfarande det är ganska jobbigt, och på den högra sidan går nästan inte alls. Men det är väldigt skönt som omväxling, sover betydligt bättre nu än dom två första månaderna, för att inte tala om den första…

Trots frustrationerna i att behöva åka berg-o dalbana, känner jag hur mycket bättre jag mår nu än för ett tag sedan. Det går framåt, vägen är stenig, men vacker ändå.

Annonser

6 v. post op. 16.4.2011

Har varit utan smärttabletter fyra dagar nu, och det funkar, men är kanske inte idealt för min prestation på jobbet. Jag måste ta lite extra pauser, annars övergår trycket i bröstkorgen till smärta. Det är knappast skenorna som är orsaken, dom känns då och då, gör ont ytterst sällan och då bara en kort stund.

Vad som känns är revbenen som är söndersågade, eller hur jag nu ska uttrycka mig… där revbenen på höger sida blivit ommodulerade, känns det som värst. Inklusive mitt högra armfäste när jag är överansträngd, vilket jag är sen ett par dar tillbaka. Ett uppdrag hade en deadline, och min högra arm fick jobba för mycket. (Ändring: ett revben sågades av, och om jag förstod saken rätt, lossades bröstbenet, som innan operationen hade en nästan 90° vinkel, se vinjettbilden!)

Jag är öppen för att ta smärttabletter om jag når den gränsen, men just nu rider jag ut den här ”vågen” och hoppas på bättre tider… snart…

6 v. (knappt) post operation, 13.4.2011

10 dar sedan jag skrev sist, det har bara blivit bättre, om än långsamt. Från att då ha ätit bara två Voltaren disp. om dan, gick jag upp i dosering några dar senare till att dessutom ta en eller två Novalgin. Jag jobbar nu, och rör på mig desto mer, men fixar bara halvtid. Eftersom jag är egen företagare bestämmer jag själv hur jag jobbar, och just nu är det en bra tid att vara lite lat, det är inte högsäsong för min del. 

Det är bra att lägga sig ner då och då, bara en 5-10 minuter räcker för att vila ut och lätta på trycket över bröstkorgen. Se till att ordna en yogamatta/liggunderlag eller säng på din arbetsplats, och förståelse för att du behöver lägga dig ner då och då. Du kan jobba så mycket bättre och fokuserat med vilopauser! Rent lagligt har vi rätt till 6-7 minuters (ca) paus varje timme…

Min högra arm är det stora problemet, den känns framför allt när jag jobbat några timmar, halvt ur led. Och handen är fortfarande halvt insomnad. När jag tittar på hur dr. Lützenberg har lyckats lyfta min högra sida vid bröst/arm, förstår jag och accepterar jag mitt kval… hade aldrig trott att det var möjligt att lyfta upp den delen, dvs den övre halvan av bröstkorgen. Om jag stod i profil förut, var den vänstra sidan vid armfästet bredare, gropen på den högra sidan drog ner och minskade hela sidan (se vinjett-röntgenbilden. obs: den är spegelvänd!). I si som tid kommer nerverna som ligger i kläm inordna sig, och då är allt ett minne blott! Tänker ofta att det jag upplever är en fas, som går över, hjälper istället för att gnälla. 

Kände igår att mina slemhinnor börjar lida, förmodligen en biverkning av Novalginet. Funderade ännu en gång att experimentera och sluta helt med smärttabletterna…. det blir lätt så när jag läser igenom bruksanvisningen till medicin… jag blir så avskräckt när jag läst igenom vilka bieffekter som man kan få, att jag hellre avstår. När jag vet att jag måste ta en viss medicin, struntar jag i att läsa igenom vilka bieffekter som kan uppstå, just av den anledningen. Men nu kändes det som om det var dags att ta en titt i bruksanvisningen. Så idag har jag varit helt utan något smärtstillande. Helt ok. Om det inte blir värre, så avstår jag också i fortsättningen. (Känns som om jag sagt detta tidigare…).

Andra biverkningar jag fått från smärtmedicinen är torr hud, konstig tunga (rödaktig), sämre aptit och förvirring, det sistnämnda något min man iakttagit… han har märkt en skillnad i att jag inte hittar ord t.ex., något som jag tror att Novalginet kanske kan ha påverkat. Novalgin,  Metamizol eller Novaminsulfon är för övrig förbjudet i Sverige, eftersom den påverkar cellbildningen i skelettet. Dr. Lüzenberg anser Novalgin harmlöst, vet inte vad han jämför med… jag respekterar honom som en riktigt bra kirurg, men när det gäller mediciner är jag kritiskt tänkande och ifrågasätter dom flesta läkare innan jag följer deras anvisning… förutom i extremfall, som på sjukhuset… där får man så mycket hela tiden, från piller till trombossprutor varje dag osv… och för mycket morfin…

Min kritiska inställning var också en anledning till att jag inte direkt gick till läkaren med liggsåret på hälen. Jag såg framför mig att jag skulle komma hem med en vag diagnos och en antibiotikakur… hellre vänta och se vad som händer ett par dar, och se vilken riktning såret eller läkningen tar, istället för att utsätta sig för ännu mer kemikalier, tänkte jag. Självklart måste man ta mediciner om en infektion i liggsåret uppstått, men ofta vill läkare vara på sin säkra sida, och skriver ut medicin, trots att det ännu eller aldrig är eller blir nödvändigt. 

Hursomhelst har liggsåret på hälen läkts väldigt fint, det tog drygt en vecka innan ömheten försvann helt. Sårskorpan är fortfarande kvar, men den känns inte. Fortsätter att sova med foten utanför sängen tills jag börjar ligga på sidan. Känner att jag inte är riktigt redo för att sluta sova på rygg, kommer göra det tills jag träffar dr. Lützenberg i maj. Med största sannolikhet plågar jag mig helt i onödan med att sova på rygg, men någonstans känns det ännu inte helt rätt att sova på sidan…

29. postoperativa dan, 2.4.2011

För fyra veckor sedan vaknade jag upp ur narkosen…

Idag lyckades jag jobba i över tre timmar! Känner sedan igår eller förrgår att det börjar hända saker i positiv riktning, tror inte bara att det har med vädret att göra (idag över 20°). Trycket över bröstet är inte lika tungt. Liggsåret på höger häl verkar vara under kontroll, gör inte ont så länge jag inte belastar det. Hoppas det förblir i positiv riktning… urdumm grej, undvik att få detta, helt onödigt! Har även dragit ner på Novalginet, igår tog jag bara två (innan fyra, i början 8). Voltarenet ska jag dra ner på sist, igår tog jag nog bara en (+magskyddsmedicin), men det var mer glömska än taktik. Voltaren är även infektionshämmande.

Har man ett stillasittande jobb framför en dator, bör man kunna börja jobba kanske till och med så tidigt som ett par veckor efter operationen, halvtid/deltid. Helst hemifrån, så att man utan problem kan gå och lägga sig och ojja sig utan att känna pressen på sig att behöva vara 100% produktiv. Har man ett socialare jobb, där man måste vara representativ, är det bättre att vänta lite. Det är fortfarande ansträngande, och frågan är hur bra man är på att dölja detta… prata för mycket är jobbigt, jag blir lite anfådd, eller utmattad ännu.

Jag lyckades göra småsaker på jobbet, som att organisera om prylar, flytta runt lätta saker, prata med folk utan att verka alltför konstig… hoppas jag.

Saker som jag inte klarade av, eller undvek för några dagar sedan bara, är nu ganska lätta. Som porten till huset t.ex. Förstår inte hur jag inte kan ha fått upp den innan, eller rättare sagt att jag inte ens försökte, men känslan av att det var fel att ens försöka, var väl för stark. Den är astung, och det hade förmodligen gjort väldigt ont. I början, den första och andra veckan, gjorde det extremt ont att bara spola på toaletten, dvs. om knoppen skulle tryckas in i väggen. Om knoppen skulle tryckas neråt var det inga problem… idag lyckades jag även klippa naglarna utan att behöva hålla nageltången längre in i handen. Men jag är fortfarande halvt avdomnad i höger arm och hand, vilket gör den svag och okordinerad. Inget finarbete med höger hand än, alltså.

Men jag känner mig väldigt positiv, mer rörlig, även om jag fortfarande är långt ifrån normal. Jag går långsammare, kanske som en försiktighetsåtgärd, men det känns rätt. För övrigt går alla andra också långsamt, det är över 20° i Berlin, en glass i handen och sol saktar ner folk till mitt tempo…. våren är här!

17. po.op dan, 21.3.2011

I princip funkar det utan värktabletter, men det är inte kul. Hade svårt att sova i natt, som vanligt, men nattens obehag låg i den ena bygeln. Den känns som om den ligger ovanför det ena bröstet som en bygelbh, och trycker till. Man vill hela tiden försöka dra ner bygeln, men det går ju inte… Vid 6 på morgonen tog jag en Voltaren med magskyddsmedicin. Tror att det är bra att inte ge upp allt, även om jag måste säga att jag inte tycker Voltaren gör en så genomträngande verkan att jag känner av något positivt av dom. Men har säkert fel.

Dagens agenda var att ha ett kundmöte. Gick bra, gick fort och jag var förvånad över att mitt huvud var inkopplat tillbaka så snabbt, som om ingenting hade hänt. Har ännu inte bestämt mig för om jag ska börja jobba på deltid i morgon eller inte, ska nog göra ett litet försök. Dumt att jag inte äter alla smärttabletter, då hade det varit enklare. Men jag känner att min kropp någonstans mår bättre utan dom, den känns klarare utan Novalgin. Tog en Voltaren med magskyddsmed. innan jag gick tillbaka hem från mötet. Kan ta två om dagen.

Blir ganska anfådd av att gå. Och det går väldigt långsamt. Svårt när jag måste korsa en gata och bilarna dyker upp runt hörnan i full fart. En gammal dam bromsar dom för, men en ung tycker som kan hoppa undan, och drar inte ner på farten. En utflytkt i att vara handikappad. Väl hemma slocknade jag och sov tungt i ett par timmar.

Sårskorporna på dom långa ärren faller av nu, irriterande nog har dom lossat på långa ställen, men sitter fortfarande fast på ett… svårt att inte slita bort resten… har för säkerhets skull lagt över en plåsterpad över, så mina långa fingrar inte kommer åt dom.

Armen kändes bättre i morse, men är tillbaka i sitt gamla tillstånd där den känns urkopplad, och handen domnat bort. Kraften i högerhanden är patetisk, av den anledningen lär jag inte få mycket jobb gjort så länge den fortsätter att vara svag. Typiskt att det är höger.