återbesök

Idag träffade jag ”Sam” från det svenska pectusforumet på Charité. Avdelning 48a var flyttad över till 46a pga golvläggning. Allt kändes lite kaotiskt, och bara för att vi var tvungna att använda hissarna som eg. bara är till för patienttransporter, och ligger precis brevid dom vanliga hissarna, blev jag totalförvirrad och hittade helt plötsligt inte till dom provtagningarna vi skulle till… det tog längre tid iaf. Charité håller på att renoveras bit för bit, vilket inte är en dag för tidigt. När dom är klara kan dom förmodligen börja om från början igen 😉

Jag var nyfiken och ville veta mer om det nya testet dr. Lützenberg har infört ganska nyligen. Pulsens väg genom kroppen mäts med en pennliknande sak, hur snabbt slagen transporteras genom kroppen, om jag fattade det hela rätt. Sam’s slag var tydligen bra, hennes transporterades ca 10 meter i sekunden. Undersökningen som gjorts av ca 30-40 trattbröstpatienter hittills, visar en övervägande förbättring efter en nussoperation. Den utförs dagen innan operationen och efter, innan man åker hem igen. Att trattbröst bara är av kosmetisk karaktär kan ju än en gång ifrågasättas. Läkaren som gjorde testet var lite väl nervös, om det nu berodde på att han var tvungen att prata engelska och osäker därför, eller om det nu var Sam som gjorde honom allmänt svag, förmodligen en kombination av båda dera, det gjorde honom hursomhelst sympatisk och avväpnande.

Narkosläkaren var lite lustig, upplyste oss om sina tre blodtrycksmediciner han åt trots sin ringa ålder (knappt 40 gissar jag), sina två barn och frun som minsann födde dom med ryggmärgsbedövning. Jag berättade att jag bara tryckt på knappen två gånger under dom dagarna jag hade morfinbedövning i handkatetern, och att jag bara gjort det för att testa om det blev nån skillnad och inte för att jag hade känt nån smärta egentligen. Han var helt chockad och menade att han aldrig hört något liknande i trattbröstsammanhang, och menade att min smärtgräns måste vara enorm. Nåja, vill nog inte hålla med helt, men jag har en teknik som gör att jag kan hålla smärta på avstånd, inte bjuda in den i mitt psyke. Eftersom jag fick en överdos av morfintabletterna, kan det ju hända att jag reagerar starkt på morfin också, å andra sidan kände jag ju heller inga groteska smärtor senare då jag bara fick vanliga smärttabeltter (efter fjärde dan). Spekulation, men det kanske verkligen är så att jag är väldigt smärttålig. När jag tog upp det med dr. L senare, menade han att äldre patienter som jag (han ursäktade sig, trevligt) tål ofta smärta bättre än yngre, jag fyllde i att det beror på våra hårda liv vi har bakom oss…

Dr. L undersökte och förklarade sin plan för Sam, sen fick hon ta blodprov och så passade jag på att bli undersökt också. Senaste gången var i november, alltså åtta månader efter operationen. Så nu efter ett år och tre månader  kändes det aktuellt igen. Ville eg. bara få bekräftat vad jag vetat innan, att allt är ok osv. Han var nöjd, allt går i rätt riktning, höger sida där gropen var förut har lyft sig mer tex. Fick förklarat ärret som är bredare på två ställen på vänster sida, att sånt kan uppstå under operation när han töjer huden för att komma in med allt som ska in, metallstänger, tångar eller vad det nu är… ärret kan fixas till vid uttag så det ser snyggare ut, så det kändes skönt att få höra det. Jag frågade hur många av hans kvinnliga patienter som vill ha silikon vid uttag av skenorna, och tydligen är det så många som 25%… silikonet bekostas av patienterna själva kan tilläggas. Jag känner mig helt oförstående över hur unga tjejer vill förstöra sina bröst, detta är ju min mening men den grundas på 22 års erfarenhet… att få uppleva skillnaden mellan ett silikonbröst och ett utan silikon är ju inte så vanligt, så ingen kan komma och säga att jag inte vet vad jag talar om… han visade mig bilder, självklart utan patienternas ansikten, på olika exempel där kvinnan ville ha silikon. Helt otroligt, den ena efter den andra, bara fina välformade bröst, för mig är det så jäkla sorgligt att se att dessa kvinnor inte fattar vad dom har och vad dom vill förstöra. Sen visade han mig en videosnutt från en re-do av ett kölbröst, en patient från prof. Schaarschmidt där skenan satt helt löst och dessutom var infekterad sen förmodligen ett år, då Sch utförde operationen. Innan huden skars upp drog han skenan fram o tillbaka, man kunde se hur den rörde sig flera cm under huden! Sen skar dom upp och började frigöra vävnad under huden, blod kom ut och så såg man (eller rättare sagt, ett tränat öga kunde se) att en tydlig infektion härjade… nånstans såg jag att nåt inte stämde, men displayen var snäppet för liten för att jag skulle hojta ut, herrejösses en infektion 😉

Trattbröstoperationerna bara ökar på Charité, som det är nu opereras 2-5 varje vecka. Imorn är det Sam’s tur, hoppas allt går jättebra och att hon blir så glad som jag är!

3. postop.dagen. 6.3.2011

Idag flyttades jag upp till den vanliga avdelningen. Fortfarande med blåskateter och utan att ha rört på mig utanför sängen, men jag har mått bra hittills. Jag har försökt djupandas för att få igång lungorna. Trycket över bröstet är naturligtvis väldigt påtagligt, det är som om någon snört åt, eller står på ditt bröst.

Var väldigt glad över att få komma upp på avdelningen, eftersom allt gått bra hittills, kände jag att det gick i en bra, snabb riktning.

Min kära rumskamrats vänner var väldigt livliga, vilket irriterade mig, men även min man irriterade mig… kände mig plötsligt väldigt grinig och negativ.

Under kvällen försvann jag in i dimman, sköterskan, eller någon, hade överdoserat mig på morfinet… nu börjar dom dåliga dagarna.