nysa…

…den värsta no no go efter en trattbröstoperation, och tyvärr håller det i sig. Självklart avtar smärtan vid själva nysningen, men såhär nio månader efter operationen är det ingenting jag gör frivilligt precis. Jag hade en period runt fjärde månaden då jag lyckades nysa bättre. Hur och vad jag gjorde då, har jag den senaste tiden försökt komma underfund med och testa mig fram till det minst jobbiga alternativet. En vettig novembersysselsättning med andra ord 😉

  • Inte nysa alls. Det första jag försöker med, lyckas jag är det fint, men om jag trots allt nyser, har jag byggt upp spänningar som gör nysen värre… Jag försöker blåsa ut luft kraftigt ur näsan, snabbt massera näsvingarna omvartannat för att få bort retningen i näsan som utlöst min nysreflex.
  • Nysa med tungan spänd är dåligt, dvs ett hatjiii. Med betoning på tjiii.
  • Så fort nysen är på väg, låt det bara komma och nys ut den med öppen mun, det är det mjukaste sättet. Hela lungpartiet och ansiktet är avslappnat, man hinner inte ens spänna sig. Om du hinner, håll för munnen…
  • Ofta är det inte nysen som är det värsta så här 9 månader efter operationen, utan försöket att hålla kvar den.

Just nu försöker jag öva att nysa på det avslappnade sättet, eftersom jag alltid tenderar att spänna mig, vilket ju inte är så konstigt. Hoppas att min studie kan hjälpa någon  😀

4 månader post-op.

Det har gått upp och ner den senaste månaden också, men jag har kommit på flera saker som faktiskt har blivit riktigt bra. 

  • armen känns nu bra. Kanske kan det bli ett återfall vid stark belastning, men som det verkar nu, är den krämpan avhakad.
  • när jag tog djupa andetag förut, gjorde det ont i sidorna, där skenorna slutar. Det har försvunnit, förmodligen sedan några veckor, kom på igår att jag faktiskt kunde andas in riktigt utan smärta! Det tar fortfarande emot, men det kommer det nog att göra ett tag till, eller kanske t.o.m tills skenorna är ute.
  • jag kan sova bättre på sidan nu, inte för länge, men ändå. Det känns konstigt ännu, som om man är uppstoppad på ett grillspett… förmodligen är jag känslig, men jag kan inte skaka av tanken att metallstången är kvar i sin fasta position medans kroppens organ och revben anpassar sig till sidopositionen och tyngdlagen…
  • trycket över den övre skenan känns inte present längre. En svag knäppning har tillkommit, som jag bara märker om jag ligger ner. Som tur är kan jag få knäppningen att sluta genom att hitta en annan position. 
  • hugg och smärtor är ovanliga. Ömhet finns kvar i nedre delen av bröstkorgen, på höger sida där gropen var. Något jag mest känner om jag lägger handen över området, eller om jag är överansträngd. Förmodligen beror ömheten på trycket från revbenen, som naturligtvis fortfarande tvingas in i sin nya position. Processen är inte avslutad ännu. Vid framförallt höger sida vid skenornas ändar har huden nedsatt känsel, men musklerna kan vara ömma.
  • På områden, där känseln var borta efter operationen, är den tillbaka igen, processen har pågått sakta men säkert. Ett undantag dock, där silikonprotesen satt, är en bit hud fortfarande utan känsel.
Jag fick en liten förkylning med en dags feber häromdan, och märkte med en gång att skenorna kändes mer. Dom känns naturligtvis ännu annars också, men det är ingenting jag tänker på, mer än när jag nyser… något jag gör väldigt ofta har jag märkt nu när det gör så ont när det händer, jag är känslig för temperaturväxlingar och lukter tror jag. Men det lustiga är att det inte gör ont lika ofta eller mycket längre vid en nysning, så jag tror det kommer ge sig. Varannan nysning är smärtfri, skratta är fortfarande värre.
 
Ärren är fortfarande väldigt presenta, men jag vet sen tidigare att det kommer ta ett bra tag för d0m att blekna på mig, tyvärr.
När förkylningen ger med sig, bär det av till gymmet. Äntligen känner jag mig redo.