2. postoperativa dan. 6.3.2011.

Jag måste fylla i det här senare när jag har uppbackning av journalen… men som jag kom i håg saken, förflöt allt i lungt mak, jag rörde mig inte, skulle inte röra mig.

Dr. Lützenberg hade bestämt sig för att göra en mer ingående operation än en vanlig nuss. Därför hölls jag också nersövd så länge och uppmanades vara stilla längre än vad som är vanligt.

För att lyfta upp den högra sidan av bröstkorgen, bestämde han sig för att knipsa revbenen, förmodligen bara på höger sida, med ett slags nät fixerade han dom i position. Två byglar sattes in.

Resultatet är fantastiskt. Fortfarande hud som är spänd som kommer slappna av vid ena bröstet, naturligtvis svullnad och blåmärke, men jag är den lyckligste i världen.

Fler bilder och förklaringar kommer!

Annonser

1. postoperativa dagen. 5.3.2011.

Vet ännu inte exakt, men operationen tog ca 5 timmar. Hölls nersövd och hölls under konstgjord andning ett dygn efter operationen var avslutad.

vaknade nån gång sen eftermiddag och fick reda på att det just var ett dygn senare, och att dr. Lützenberg var väldigt nöjd med reslutatet.

Smärtor hade jag inga, men som väntat ett stort tryck över bröstkorgen. Jag har inte så starka minnen, men jag mådde egentligen ganska bra. Chillade, tog det lungt.

0. Operation. 4.3.2011.

Var först i kön den här gången också, väcktes halv sju och rullades ner nån gång kvart över sju. Diskuterade med narkossköterskan var handkanylerna skulle läggas, senast låg en mot en sena som gjorde ganska ont ett tag efter… Dr. Lützenberg menade igår att operationen borde ta kanske 2,5 till 3 timmar, alltså mer än vanligt. Detta borde innebära uppvak vid två på em kanske. Det är fredag.

häng gud

Äntligen fick den andra och sista flaskan och slangen lämna min kropp idag. Den satt riktigt hårt, hade redan börjat växa sig fast inne i bröstet, ett gott tecken enligt dr. Lützenberg. Nu är jag fri från min blodiga lilla handväska.

Vidare har jag läst fler inlägg och kommentarer från folk som opererats av dr. Schaarschmidt i Berlin Helios Klinikum. Jag har förvånats ett tag över hur alla skriver upp honom till skyarna, samtidigt som många av dom har ganska allvarliga komplikationer. Dessutom har jag hört talas om än allvarligare saker, som jag först måste få bekräftat innan jag skriver om det här. Men vad jag har bestämt mig för är, att INTE rekommendera dr. Schaarschmidt vidare. Han må vara den som har utfört flest operationer i Europa, men jag har länge funderat på om jag kan ta hans kompetens och etik på allvar, utifrån vad jag läst och hört.

Jag uppmanar alla som funderar på att utföra en operation hos dr. Schaarschmidt, eller någon annan läkare som utför nuss heller för den delen, att inte bara gå efter ett rykte, utan att kritiskt se till fakta. Ibland är det inte lätt att hitta fakta svart på vitt, men i det här fallet ska jag försöka gräva fram det som ligger undangömt…

Detta är min personliga mening och erfarenhet.

dagen efter, Baksmällan. 20.1.2011

Idag har jag fått lite mer information om vad som hände igår, jag tror jag missuppfattade dr. Lützenberg litegrann.

Min kropp hade bildat en kapsel runt den riktiga silikonkapseln, som hade spuckigt förmodligen för ett bra tag sedan. Det enda som höll mitt simmande kletiga silikon i schack var min skyddssäck. Jag kollade upp bröstet för ett par år sedan, men så långt läkaren kunde se på ultraljudet, flöt inget silikon ut. Vad han kanske inte kunde se, var vem tillverkaren till kapseln som höll det samman var, mig eller silikonkuddeföretaget…

Jag har ju haft hugg och obehag så länge jag kan minnas med inplantatet, inte hela tiden, utan det har varit något som kommit och gått. Nu är det ute, och jag är så glad över det!

Flaskorna med blod och annat är nu uppe i ca 1,8 dl och 0,5 dl. Tyvärr fick jag mens igår också, så blodet flödar minst sagt från min kropp, betydligt mer än vad en normal Nuss-operation skulle innebära. Smärtan är väldigt uthärdlig, jag tar inte ens hälften av den rekommenderade dosen. Men som sagt, smärtan spelar i en annan liga än efter en Nuss.

Det var en kille som fick sin skena utplockad idag, mötte honom när han kom tillbaka till stationen, han såg väldigt lycklig ut. Snygg bröstkorg hade han också. En kvinna fick sin tredje bröstkorgskorrektur tidigare i veckan, dom två första gjordes i Erlangen efter Ravich. Hennes bröstkorg hade sjunkit ihop vid båda tillfällen.

För övrigt kan jag tillägga att jag är väldigt uttråkad… väldigt knäckt över att jag gått runt med den här trasiga silikonkudden kanske i åratal…. frustrerad över att jag behöver gå igenom det här. Känner inget tidsperspektiv just nu, men en dag kommer det här vara över, och då kommer allt bli bra, hoppas jag.

Operationsdagen, 19.1.2011

 

idag väcktes jag vid halv sju, jag tog på mig stödstrumporna, mössan och skjortan. Sju kom en skötare, gav mig en halv lungnande tablett och rullade ut mig med säng till operationsrummen. Jag fick en handkateter lagd av en väldigt trevlig sköterska som ville att jag skulle tänka ut en dröm jag skulle drömma under narkosen. Min erfarenhet är att man inte kommer ihåg ett smack. Men just av den anledningen menade hon, under narkosen jag skulle få, är det ett fantastiskt tillfälle att drömma… jag bestämde mig för att åka till Thailand och dyka.

Narkosläkaren kom, gjorde sitt, och så försvann jag. Detta kanske var ca 7.45.

10.30 vaknade jag på intensiven, frågade hur det hade gått, och fick meddelandet att det inte hade gått som det skulle, silikonet hade läckt vid utplockandet…

Alltså, jag blev inte nussad idag.

Jag har inte koll på exakt alla detaljer, men när dom plockade ut silikonet hade den tunna kapseln gått hål på. Inne i kapseln flöt silikonet runt i en enda sörja, som dr. Lützenberg förklarade för mig senare. Han beskrev det som nätet som spindelmannen slänger mellan väggarna på Manhattan i den senaste Spiderman, så var silikonet. Under operationen var dom tvungna att byta handskar hela tiden, för det fastnade, klibbade sig fast på ett sätt som jag tror dr. Lüztenberg inte upplevt tidigare. 22 år gammalt är inlägget, så det är ju kanske inte så konstigt. Idag kan inte silikonet rinna ut, det är en fast massa.

Ifall att något hade läckt ut i bröstrummet, spolade dom rent noga med en slags sandpappertvätt, naturligtvis inte en tvätt med sandpapper, men något som förmodligen sköljer så noga att även väggskiktet slipas lite grann, ifall att något hade klibbat fast…

Tja, och nu sitter jag här och ser ut som jag gjorde som tonåring, ena bröstet litet och skevt, det andra intakt och en jäkligt stor grop där silikonet har suttit. Smärtan är naturligtvis inte alls lika svår som efter en nuss, det bränner lite. Två slangar hänger ut från sidan av bröstkorgen, för att tömma hålrummet på blod, vätska och kanske annat jobbigt. Slangarna är fastsydda i hålen tydligen, har alltid undrat ur sådana slangar sitter fast egentligen. Dom två flasorna som samlar upp blodet, genom ett undertryck och måste befinna sig lågt ner. Så när jag går iväg och hämtar te, tar jag med dom som en handväska, ser ganska komiskt ut. Fast jag är inte ensam, i teköket dyker nästa påsbärare upp och önskar en god kväll.

Silikonet plockade han ut ur orginalärret, där det sattes in, dvs under bröstet.

Vad händer nu?

Nu måste jag vänta tills början av mars för att kunna opereras igen.  Allt måste läkas, dr. Lützenberg vill vara säker på att inga infektioner uppstår eller finns kvar, vilket jag verkligen hoppas att jag klarar mig ifrån.

Konstigt nog känner jag mig väldigt lättad över att dom olika stegen delas upp till två tillfällen av just den anledningen. En nuss-op är ju jobbig i sig, det är nog bättre att låta kroppen jobba med dom olika problemen var för sig. Visst, nu är det uppskjutet, jag måste sjukskriva mig längre, men jag tror ändå detta var det bästa (inte att silikonkapseln läckte naturligtvis).

Hela den här händelsen visar på hur allvarligt det hade varit om kapseln hade brustit vid något annat tillfälle. Den där klibbiga sörjan hade kunnat förstöra hela bröstet. Jag förmodar att dom hade varit tvingade att ta bort en del vävnad om det hade kommit till ett sådant scenario. Usch, vill inte tänka på det. Hoppas det går bra.

Tre dagar ska jag stanna här, för drenering. Just nu befinner sig 1,3 dl blod och annat i den ena flaskan, ett par matskedar (sorry, låter väldigt äckligt) i den andra. Klockan är 10 på kvällen.

Angående narkosen, jag kräktes ett par gånger, men hade förmodligen kunnat undvika det om jag tagit det lite lugnare, och kanske väntat lite längre innan jag åt något.

 

 

dagen innan operationen, 18.1.2011

Första dagen på sjukhuset. Fick bästa platsen vid fönstret med utsikt över en kanal och då och då landar en helikopter utanför… försöker inbilla mig att jag är på ett internat eller något för att hålla stressen borta från varför jag faktistk är här. Bye bye PE.

En annan tjej hamnade i samma rum lite senare, hon ska för fjortonde gången på 7 år opereras för Chrons sjukdom, en tarmåkomma.

Blev mottagen av en avledningskordinator. Fick fylla i några papper och sen bar det av ner till EKG och fotografering.

Maten är för min del helt hopplös, som är vegan och inte äter gluten. Allt innehåller antingen mjölk eller mjöl. Eftersom jag misstänkte detta, tog jag med eget. Påfyllning tar min man med sig… min plan hade inte funkat utan honom. Tyvärr kan jag inte ge någon recension om maten här alltså. Men utgå ifrån att den är som den brukar…. varken sjukhusmat eller flygplansmat har någonsin varit något jag längtat efter… Men jag måste ge dom cred för att försöka servera mig något, dom jobbar hårt på att få fram rätt mat, får se om dom lyckas innan jag åker hem.

Under dagen droppade den ena efter den andra läkaren, sjukgymnasten eller systern in på rummet som har med min operation eller tillfrisknande att göra.

Först kom sjukgymnasten och visade ett par övningar hur jag lättare ska ta mig upp ur sängen. Det kommer vara svårt att stödja sig på sina armar, och jag tror också att man ska undvida det i början så att skenorna inte flyttar på sig. Jag ska vinkla ena benet mot bröstet, sträcka ut det andra som mottyngd och sedan svänga mig upp (graciöst;S). Måste övas flitigt i kväll. Meningen är att inte försöka böja på ryggen, och samtidigt avlasta magmusklerna. Ryggen för  skenornas stabilitet och magmusklerna pga smärtan som kommer uppstå om man jobbar för mycket med dom.

Hon gav mig en apparat som jag ska blåsa i i kväll för att se ungefär vilken lungkapacitet jag kan uppnå nu innan operationen. Efter ingreppet kommer jag uppnå kanske hälften av det jag klarade idag, eller mindre. Men jag måste försöka få upp volymen så snart som möjligt. Att andas innebär att bröstkorgen tänjs på ett positivt sätt, det är en slags träning. Dessutom måste eventuell lungvätska ut, vilket sker genom djupandning. Om det samlas för mycket vätska i lungorna måste dom tömma lungorna, vilket jag helst vill undvika så klart.

Sen kom dr. Lützenberg som ska operera mig. Jag har ju inte frågat tidigare exakt hur många NUSS-operationer han har gjort hittils (visste att det var dryga 100). 170 nussade, hälften av dom i vuxen ålder.

Han berättade att det var viktigt att jag låg ner helt på rygg, alltså inte höjde upp och vinklade sängen, dom första par dagarna efter operationen. Till skillnad från Schaarschmidt knipsar han ju inte av brosket för att få en perfekt form från första början, utan, bröstkorgen “lägger sig” tillrätta dom första dagarna av sig själv. Detta är en av anledningarna att jag valde dr. Lützenberg istället för Dr. Schaarschmidt. Bröstkorgen skadas inte utan förblir intakt.

Två skenor blir det. Dom fästs i båda ändarna med en slags tråd som löses upp av kroppen efter ca 100 dagar. Skenorna är då inbyggda av kroppens egen vävnad (sker redan efter 8-10 veckor).

Jag bestämde mig som smärtterapi att få smärtmedlet genom (hand)venen istället för ryggmärgsbedövning.  Den avgörande anledningen var att jag inte vill ha urinkateter. Får jag ändå, men bara under operationen, den sätts in när jag sover och tas ut innan jag vaknar, eller direkt efteråt (om jag vill). Vid ryggmärgsbedövning kan ofta underlivsmuskulaturen påverkas så att man inte kan hålla sig. Med handvenbedövning blir man tröttare av, eftersom den innehåller en opiumbaserad smärtterapi. Risken för att bli illamående är lite större vid opiumbedövning än ryggmärgs. Å andra sidan kan ryggmärgs framkalla huvudvärk om man har otur, vilket för min del i sin tur kan leda till illamående. Vid stark huvudvärk mår jag pyton.

Vilken bedövning man än väljer, man kan aldrig veta vilken som funkar bäst egentligen, eftersom olika reagerar olika….

Efter en till narkosläkare, och någon assisterande läkare som förklarade riskerna med operationen och tog blodprov, tror jag nu att min “arbetsdag” som patient är över. Är helt slut, övertrött från för lite sömn förra natten (gick och la mig för sent, men sov gott när jag väl sov.)

Jag står som nummer ett i kön i morgon bitti, 7.15 rullas jag ner, 7.30 åker skalpellen fram. Två timmar beräknas det hela ta. Två månader med olika grader av smärtor, sen kanske jag kan börja tänka på annat. Hoppas jag.

Under kvällen fick jag huvudvärk, pga stressen förmodar jag…. fick två Novaminsuflon-Ratiopharm 500 mg, tog en av dom. Duschade, tydligen är det inte så viktigt om det sker på kvällen innan eller på morgonen. Viktigas var att inte kräma in sig efteråt.

Svettades en del under natten, men skötaren hade förvarnat mig, det är en vanlig bieffekt av värktabletten jag fick.