Charité CBF Berlin

UPDATE:

Dr. Lützenberg är inte längre kvar på Charité, han jobbar numera på Universitätsklinikum Magdeburg.

Universitätsklinikum Magdeburg A.ö.R.
Klinik für Plastische, Ästhetische und Handchirurgie
Leipziger Str. 44
39120 Magdeburg

Tyskland

Kliniken ligger en dryg timmes väg väster om Berlin, tågen går ofta, tyvärr finns det ingen egen flygplats i Magdeburg, utan man måste flyga till antingen Berlin eller Hannover.

5. postop. 9.3.2011

Mådde fortfarande pyton. Jag hade kastats tillbaka i min utveckling, och mådde betydligt sämre än dom första dagarna efter uppvaket. Men började stabilisera mig bra. Dr. Lützenberg ville inte flytta upp mig på avdelningen igen, trots att det hade varit fullt möjligt. Han ville vara försiktig.

Jag fick min urinkateter dragen, kände knappt. En läkare hade förordnat det dan innan, men jag fattade att sköterskan inte var så pigg på det. Merarbete. Jag bestämde mig för att kompromissa, den fick vara kvar över natten, men skulle dras idag.

Jag har stora dräneringsflaskor som hänger ur bröstkorgen med betydligt tjockare dräneringsslangar än dom smala jag hade vid silikonborttagningsop’n. Så fri var jag inte. 

Om tex lungvävnad eller annan vävnad skadas lite, eller om revbenen knipsas/sågas av eller hur dom nu delas, sätts dränering in för att få ut blod och annan vätska ur bröstkorgen. Eftersom min operation var ganska omfattande, hade jag två jätteflaskor plus två till som bubblade som ett akvarium. 

Men eftersom jag inte hade blåskatetern, fick jag nu komma upp ur sängen. Läkarna ville detta, men jag märkte snabbt att vissa sköterskor inte var så pigga på det. Läkarna ville ha mig på benen, sköterskorna kvar i sängen. Men jag fick komma ur mig säng, och blev satt i en fotölj eller rullstol, alternativt en rullande toalett ett tag. Som tur är, på intensiven finns knappt en själ förutom personalen vid medvetande. En tjock skärm rullades alltid fram dessutom. Men förnedrande är det hursomhelst.

Jag fick gå korridoren fram och tillbaka med hjälp av en hög rullator som såg ut som en polstrad bardisk på hjul. Och naturligtvis i sällskap med en fysioterapeut.

Natten var hemsk. Jag måste säga, att alla som har haft hand om mig har varit fantastiska, men det finns alltid dom där frustrerade rötäggen… Det värsta med intensivstationen tror jag, var kemikalierna. Kemi överallt, min tunga var sönderfrätt av medicinering, luften tjock av desinfektionsmedel… nattskjöterskan var desstom ganska starkt parfymerad, vilket jag i vanliga fall är känslig för. Nu fick jag hostanfall eftersom det kittlade i halsen av parfymångorna, men blev fullkommligt ignorerad, dom hade fått in ett intensivfall, så jag förstår det, men parfym på sjukhus borde inte få vara tillåtet…. 

… någon hörde min bön, och jag blev flyttad mitt i natten till en obskyr liten avdelning. Den låg vid operationssalarna, men användes bara som korttidsuppvak, och det rummet jag fick vara i var tomt förutom jag. Det var svalt, skönt, tyst och ibland kom en trevlig sköterska eller läkare och gav mig te. På morgonen droppade dr. Lützenberg med sina kirurger in på rummet, och idag skulle jag äntligen få komma upp på avdelningen igen.

2. postoperativa dan. 6.3.2011.

Jag måste fylla i det här senare när jag har uppbackning av journalen… men som jag kom i håg saken, förflöt allt i lungt mak, jag rörde mig inte, skulle inte röra mig.

Dr. Lützenberg hade bestämt sig för att göra en mer ingående operation än en vanlig nuss. Därför hölls jag också nersövd så länge och uppmanades vara stilla längre än vad som är vanligt.

För att lyfta upp den högra sidan av bröstkorgen, bestämde han sig för att knipsa revbenen, förmodligen bara på höger sida, med ett slags nät fixerade han dom i position. Två byglar sattes in.

Resultatet är fantastiskt. Fortfarande hud som är spänd som kommer slappna av vid ena bröstet, naturligtvis svullnad och blåmärke, men jag är den lyckligste i världen.

Fler bilder och förklaringar kommer!

0. Operation. 4.3.2011.

Var först i kön den här gången också, väcktes halv sju och rullades ner nån gång kvart över sju. Diskuterade med narkossköterskan var handkanylerna skulle läggas, senast låg en mot en sena som gjorde ganska ont ett tag efter… Dr. Lützenberg menade igår att operationen borde ta kanske 2,5 till 3 timmar, alltså mer än vanligt. Detta borde innebära uppvak vid två på em kanske. Det är fredag.

slangar och ny tid

Tog U+S-bahn och buss till Charité BF idag för att dra ut slangarna och bli av med flaskorna. Försökte hitta på ett smidigt sätt att dölja dom under kläderna, så att mina medpassagerare inte skulle behöva se dom…

Det var dr. Lützenberg själv som gjorde det, tyvärr bara en av dom, eftersom han vill vara på den säkra sidan. På onsdag åker nästa. Ärret under bröstet såg fint ut, sa han, själv vill jag gärna undvika att veta i några dagar till, så jag såg inte efter innan han satte på ett nytt plåster. Den där slangen han drog ut satt hur långt som helst inne i bröstet… svårt att beskriva känslan när han drog ut den, förutom äckel, och att jag inte hade viljat veta hur långt inne den satt eftersom jag nu är medveten om den sista slangen… det gjorde inte ont att dra den, även om det hugger till lite då och då nu efteråt. Det var bara det att jag kände dess väg, och den var lång…

Jag fick en ny operationstid, den här gången får inget komma i vägen. Den 3 mars åker jag in till sjukhuset, den 4 mars opereras jag.

Hoppas jag kan börja jobba så smått i morgon, får se till att hitta bra kläder att hålla flaska och slang utom synhåll.