euforiskt lycklig…

Det börjar sjunka in mer o mer att allt faktiskt är över, eller allt svåra i alla fall. Kanske blir det en liten egenfettransplantation om ett par månader, men det sker under lokalbedövning.

Den sista Voltarenen tog jag i går kväll, men kände nånstans att jag nog ska ge upp smärtpillren helt… trots att jag lovat att ta det under minst två veckor. Jag känner överhuvudtaget inte av operationen med smärtstillande, vilket gör att jag tar ut mig, belastar musklerna för mycket. Utan sticker det till då och då som en liten påminnelse. Skulle det visa sig att jag behöver ta smärtstillande igen, gör jag naturligtvis det. Är ingen masochist.

Var hos husläkaren idag, hon hade anställt en annan läkare som tog över akutfallen (folk utan bokad tid). Hon var helt rätt för mig. Egentligen skulle hon skriva ut smärtmedel enligt reglementet, men hon menade att voltaren ju inte var bra… Två homeopatkulor fick jag på plats, arnica och något som jag naturligtvis redan glömt namnet på. Frågade henne även om hon tyckte jag gjort rätt i att avstå från en blodtransfusion och antibiotika, hon var helt på min sida.

Hon kontrollerade ärrvävnaden och var osäker på ett litet ställe om det var revbenet eller en förhårdnad… mailade en vän som är kirurg och bad honom ta med desinfektionsspray, vi ses hursomhelst imorgon kväll 😉

Bad om en B12 spruta hos husläkaren, hon ville egentligen ta blodprov för att kolla sänkan innan, men jag menade att jag gärna behåller allt blod jag kan… har ju tappats på ett par rör varje dag 😦 Hon hade inga problem med det, så jag fick sprutan, ett recept på järntabletter, också mitt förslag hehe.

Har druckit ett stort glas färskpressad morots och rödbetsjuice idag, prima för blodbildning och för järnvärdet. Känner mig sentimental, av lycka.

I morgon går jag som vanligt till jobbet (6 dar post-op), ska försöka ta det väldigt lugnt. Kan tillägga att jag inte förlorat någon vikt den här gången, ett par hekto på sin höjd.

asymmetriskt trattbröst

Det är fördelaktigt att använda två skenor vid korrektur av asymmetriskt pe för att uppnå ett estetiskt bra resultat. Detta gäller inte bara vid en väldigt djup eller lång grop i bröstkorgen, då skenorna också har till uppgift att fördela trycket över mer än en skena.

Tyvärr är det ingen självklarhet i Sverige (år 2012) att kirurgerna som opererar med Nussmetoden använder två skenor, därför bör man verkligen diskutera detta med sin kirurg ett tag innan man lägger sig på operationsbordet. Fråga vad din kirurg kan och är villig att göra för dig! För landstingen kostar det lite extra, kirurgen måste operera lite längre, men det är du som måste gå runt med skenan i tre år och kanske vara missnöjd med resultatet. Har du ett symmetriskt trattbröst som inte är för djupt är en skena ok.

Checklista där två skenor eller i extrema fall tre är bättre:

• ett långt trattbröst
• ett djupt tb
• lite ”äldre” (mer än ca 25 år, beror lite på bröstkorgens elastisitet)
• asymmetriskt trattbröst

”Bars are commonly put in at angles, especially when it’s only one bar. What I was told was that the highest part of the bar typically is level with the upper part of the dent and then the middle of the bar crosses where the deepest part of the dent is and this determines the angle. If the pectus is asymmetric to begin with, then this technique typically means there will be more asymmetry after the surgery, if only one bar is used. Because the middle of the bar passes through the deepest part of the dent, the area above the dent is not always pushed out proportionately.”

återbesök

Idag träffade jag ”Sam” från det svenska pectusforumet på Charité. Avdelning 48a var flyttad över till 46a pga golvläggning. Allt kändes lite kaotiskt, och bara för att vi var tvungna att använda hissarna som eg. bara är till för patienttransporter, och ligger precis brevid dom vanliga hissarna, blev jag totalförvirrad och hittade helt plötsligt inte till dom provtagningarna vi skulle till… det tog längre tid iaf. Charité håller på att renoveras bit för bit, vilket inte är en dag för tidigt. När dom är klara kan dom förmodligen börja om från början igen 😉

Jag var nyfiken och ville veta mer om det nya testet dr. Lützenberg har infört ganska nyligen. Pulsens väg genom kroppen mäts med en pennliknande sak, hur snabbt slagen transporteras genom kroppen, om jag fattade det hela rätt. Sam’s slag var tydligen bra, hennes transporterades ca 10 meter i sekunden. Undersökningen som gjorts av ca 30-40 trattbröstpatienter hittills, visar en övervägande förbättring efter en nussoperation. Den utförs dagen innan operationen och efter, innan man åker hem igen. Att trattbröst bara är av kosmetisk karaktär kan ju än en gång ifrågasättas. Läkaren som gjorde testet var lite väl nervös, om det nu berodde på att han var tvungen att prata engelska och osäker därför, eller om det nu var Sam som gjorde honom allmänt svag, förmodligen en kombination av båda dera, det gjorde honom hursomhelst sympatisk och avväpnande.

Narkosläkaren var lite lustig, upplyste oss om sina tre blodtrycksmediciner han åt trots sin ringa ålder (knappt 40 gissar jag), sina två barn och frun som minsann födde dom med ryggmärgsbedövning. Jag berättade att jag bara tryckt på knappen två gånger under dom dagarna jag hade morfinbedövning i handkatetern, och att jag bara gjort det för att testa om det blev nån skillnad och inte för att jag hade känt nån smärta egentligen. Han var helt chockad och menade att han aldrig hört något liknande i trattbröstsammanhang, och menade att min smärtgräns måste vara enorm. Nåja, vill nog inte hålla med helt, men jag har en teknik som gör att jag kan hålla smärta på avstånd, inte bjuda in den i mitt psyke. Eftersom jag fick en överdos av morfintabletterna, kan det ju hända att jag reagerar starkt på morfin också, å andra sidan kände jag ju heller inga groteska smärtor senare då jag bara fick vanliga smärttabeltter (efter fjärde dan). Spekulation, men det kanske verkligen är så att jag är väldigt smärttålig. När jag tog upp det med dr. L senare, menade han att äldre patienter som jag (han ursäktade sig, trevligt) tål ofta smärta bättre än yngre, jag fyllde i att det beror på våra hårda liv vi har bakom oss…

Dr. L undersökte och förklarade sin plan för Sam, sen fick hon ta blodprov och så passade jag på att bli undersökt också. Senaste gången var i november, alltså åtta månader efter operationen. Så nu efter ett år och tre månader  kändes det aktuellt igen. Ville eg. bara få bekräftat vad jag vetat innan, att allt är ok osv. Han var nöjd, allt går i rätt riktning, höger sida där gropen var förut har lyft sig mer tex. Fick förklarat ärret som är bredare på två ställen på vänster sida, att sånt kan uppstå under operation när han töjer huden för att komma in med allt som ska in, metallstänger, tångar eller vad det nu är… ärret kan fixas till vid uttag så det ser snyggare ut, så det kändes skönt att få höra det. Jag frågade hur många av hans kvinnliga patienter som vill ha silikon vid uttag av skenorna, och tydligen är det så många som 25%… silikonet bekostas av patienterna själva kan tilläggas. Jag känner mig helt oförstående över hur unga tjejer vill förstöra sina bröst, detta är ju min mening men den grundas på 22 års erfarenhet… att få uppleva skillnaden mellan ett silikonbröst och ett utan silikon är ju inte så vanligt, så ingen kan komma och säga att jag inte vet vad jag talar om… han visade mig bilder, självklart utan patienternas ansikten, på olika exempel där kvinnan ville ha silikon. Helt otroligt, den ena efter den andra, bara fina välformade bröst, för mig är det så jäkla sorgligt att se att dessa kvinnor inte fattar vad dom har och vad dom vill förstöra. Sen visade han mig en videosnutt från en re-do av ett kölbröst, en patient från prof. Schaarschmidt där skenan satt helt löst och dessutom var infekterad sen förmodligen ett år, då Sch utförde operationen. Innan huden skars upp drog han skenan fram o tillbaka, man kunde se hur den rörde sig flera cm under huden! Sen skar dom upp och började frigöra vävnad under huden, blod kom ut och så såg man (eller rättare sagt, ett tränat öga kunde se) att en tydlig infektion härjade… nånstans såg jag att nåt inte stämde, men displayen var snäppet för liten för att jag skulle hojta ut, herrejösses en infektion 😉

Trattbröstoperationerna bara ökar på Charité, som det är nu opereras 2-5 varje vecka. Imorn är det Sam’s tur, hoppas allt går jättebra och att hon blir så glad som jag är!

uttag av skenan

Efter tre år får dom flesta NUSS-patienter sina skenor utopererade. Operationstiden är ca 10-30 minuter, beroende på hur många skenor du har, och hur svårt det är att få loss dom. Ibland sitter dom fast mer. Skenor med en metallstabilisator har ju suttit fast mer statiskt än skenor som från början satt fast med upplösbar tråd, som senare ”bara” hålls på plats av din vävnad (det räcker). Vad jag har förstått, är det lättare att få ut en skena hos en patient som är kroppsligt aktiv, gör yoga, joggar osv. Dom gamla ärren skärs upp igen, så du slipper nya.

Sjukhusvistelsen är inte alls lika lång, ett par dagar brukar man kunna räkna med. Smärtan likaså, den är självklart inte alls i klass med då skenan/-orna opererades in.

En sista korrektur är möjlig vid uttaget, iaf är det något dr. Lützenberg gör om det skulle behövas. Fråga den kirurg som ska operera dig hur han/hon jobbar, inte alla verkar se möjligheten.

Hittade en väldigt beskrivande fotoserie på det amerikanska forumet   där man kan se steg för steg hur det går till. Skenan rätas naturligtvis ut lite, vilket är lite synd, man vill ju ha dom sparade så som dom var inne i kroppen… men man kanske kan be någon assistent böja till dom igen 😀

implantatpass

Skenorna som används vid en Nuss-operation är ju av metall, som vid säkerhetskontroller naturligtvis kan utlösa larmet när man går igenom en metalldetektorer på t.ex. en flygplats. Behöver inte hända, men det kan hända.

När du fått metallimplantat inopererade, bör du få med dig ditt implantatpass innan du går hem. Fråga på sjukhuset. Implantatpassen kommer från firman som tillverkar implantaten, och beskriver var i kroppen metallen sitter, hur många skenor, och om stabilisatorer har använts. Fotona under visar ett pass från tillverkaren Biomet i Tyskland, Berlin. Om dom svenska implantaten kommer från samma firma, vet jag inte.

Bär alltid med dig ditt implantatpass (kan vara bra om tex en olycka skulle inträffa).

CT-scan/CT-röntgen bör undvikas att göras med implantatet i kroppen, pga den höga magnetstrålningen. Vidare står även i implantatpasset:

”Important: CPR can be preformed on patients who have undergone pectus excavatum surgery. More external force may be necessery due to the surgical bar.

Defibrillation for cardiac arrhythmias may be performed. Anterior/posterior paddle placement is necessary to deliver adequate electrical charge.

The pectus bar is, according to the wording of the ASTM International F2503-05, and after preclinical tests, limited MRI-compatible. If it is necessary, patients with such implant can be scanned after implanation with the following conditions: max. than 3 Tesla static magnetic field and maximum spatial magnetic field gradient of no more than 720 Gauss/cm. Consult and ask your radiologist specializing in MRI is of chest or upper abdomen.

Acvtivation of metal alarm systems, such as those in airports, may occur. Surgical steel bar is internal and not palpable.”

 

stabilisator av metall eller upplösbar fibertråd bäst?

En studie har gjorts med patienter som genomgått NUSS-operationer, där en del av dom fått stabilisatorer av metall, resten fick sina skenor fastsatta med upplösbar fibertråd.

När skenorna opererades bort kunde ingen skillnad fastställas mellan dom olika patientgrupperna metall eller fibertråd, när det gäller postoperativ smärta eller komplikationer. 

Däremot förekommer det ofta att metallstabilisatorerna mer eller mindre växer in i muskel- och benvävnad, vilket gör att det blir svårare att operera ut skenorna.

Vid fibertrådstekniken blev snitten mindre och operationstiden betydligt kortare.

Removal of pectus bar fixed with absorbable vs metallic stabilizers (2011)

En del patienter kan få problem med metallstabilisatorn, som orsakar smärta, den skaver. I värsta fall opereras stabilisatorn ut, men först efter det att skenan har växt in i kroppsvävnaden, vilket den har gjort fram till senast 10. veckan efter NUSS-operationen.

Skenor kan flippa både vid metall- och fiberstabilisatorer. Inget visar på att den ena tekniken är bättre än den andra. Självklart finns det två olika meningar om detta… Kirurgens skicklighet är viktig, men även den bäste kan ha patienter där skenan flippar. Dom första 8-10 veckorna innan kroppen har byggt in skenorna i vävnad, gäller det för patienten att inte utsätta bröstkorgen för vridningar, böjningar, slag eller för häftiga rörelser.

I den ursprungliga NUSS-metoden användes metallstabilisatorer, så det hänger kvar förmodar jag. Tycker personligen att dom borde se över situationen och uppgradera sig till fibertråd, det är en ny teknik som kirurgerna måste lära sig att behärska, men jag tror att patienterna liksom sjukvården profiterar från det. Fibertråd har används i över 5 år vid trattbröstoperationer med NUSS-metoden. Men detta är min egna uppfattning, läs gärna inläggen på pectusinfo.com/board om olika erfarenheter med eller utan stabilisatorer.

I Sverige används enbart metallstabilisatiorer vid trattbröstoperationer, kanske en mix med fibertråd, men dom utelämnar aldrig stabilisatorn av metall. Uppdatera mig om jag missat något… I Danmark har experiment utförts med fibertråd, men om man kollar på röntgenbilder från det danska forumet, verkar dr. Pilegaard fortsätta att använda metallstabilisatorer. Enligt experimentet hade fibertråden brustit innan 6 veckor på 3,5% av patientgruppen. Han tyckte kanske att fibertråd därför var mer riskabelt att använda? Hursomhelst verkar han inte ha klarat av att använda fibertråd på bästa sätt eftresom så många brast. Läs utvärderingen här.

I Tyskland används båda, men i Berlin används bara fibertråd, vid undantagsfall stabilisator. USA verkar använda båda teknikerna. Men detta är något som varje patient får fråga sin kirurg, uppgifterna kan ändras och operationerna kan kräva individuella lösningar, vi ser ju inte likadana ut…

4 månader post-op.

Det har gått upp och ner den senaste månaden också, men jag har kommit på flera saker som faktiskt har blivit riktigt bra. 

• armen känns nu bra. Kanske kan det bli ett återfall vid stark belastning, men som det verkar nu, är den krämpan avhakad.
• när jag tog djupa andetag förut, gjorde det ont i sidorna, där skenorna slutar. Det har försvunnit, förmodligen sedan några veckor, kom på igår att jag faktiskt kunde andas in riktigt utan smärta! Det tar fortfarande emot, men det kommer det nog att göra ett tag till, eller kanske t.o.m tills skenorna är ute.
• jag kan sova bättre på sidan nu, inte för länge, men ändå. Det känns konstigt ännu, som om man är uppstoppad på ett grillspett… förmodligen är jag känslig, men jag kan inte skaka av tanken att metallstången är kvar i sin fasta position medans kroppens organ och revben anpassar sig till sidopositionen och tyngdlagen…
• trycket över den övre skenan känns inte present längre. En svag knäppning har tillkommit, som jag bara märker om jag ligger ner. Som tur är kan jag få knäppningen att sluta genom att hitta en annan position. 
• hugg och smärtor är ovanliga. Ömhet finns kvar i nedre delen av bröstkorgen, på höger sida där gropen var. Något jag mest känner om jag lägger handen över området, eller om jag är överansträngd. Förmodligen beror ömheten på trycket från revbenen, som naturligtvis fortfarande tvingas in i sin nya position. Processen är inte avslutad ännu. Vid framförallt höger sida vid skenornas ändar har huden nedsatt känsel, men musklerna kan vara ömma.
• På områden, där känseln var borta efter operationen, är den tillbaka igen, processen har pågått sakta men säkert. Ett undantag dock, där silikonprotesen satt, är en bit hud fortfarande utan känsel.

Jag fick en liten förkylning med en dags feber häromdan, och märkte med en gång att skenorna kändes mer. Dom känns naturligtvis ännu annars också, men det är ingenting jag tänker på, mer än när jag nyser… något jag gör väldigt ofta har jag märkt nu när det gör så ont när det händer, jag är känslig för temperaturväxlingar och lukter tror jag. Men det lustiga är att det inte gör ont lika ofta eller mycket längre vid en nysning, så jag tror det kommer ge sig. Varannan nysning är smärtfri, skratta är fortfarande värre.

 

Ärren är fortfarande väldigt presenta, men jag vet sen tidigare att det kommer ta ett bra tag för d0m att blekna på mig, tyvärr.

När förkylningen ger med sig, bär det av till gymmet. Äntligen känner jag mig redo.

berg- o dalbana, 10-12e veckan post-op.

Idag är det exakt tre månader sedan min operation!

Det har varit både bra och riktigt frustrerande, dom senaste veckorna. Jag har vaknat och känt mig riktigt bra, skenorna känns knappt, ingen smärta. Ju längre dagen går, desto mer ger smärtorna eller ”skavningarna” sig till känna. Vissa dagar går hur bra som helst, andra måste jag ta det väldigt lungt på kvällarna. Jag har jobbat fulltid hela maj, dessutom haft en praktikant, som självklart hjälpt till en hel del, men även behövt mycket uppmärksamhet och vägledning. Arbetsbördan har alltså varit större än i april månad.

Jag tror att det är just frustrationen av att inte behöva tänka på skenorna, för att sedan kastas tillbaka i det gamla…. friheten är ännu inte där så att säga, men jag får ständigt smaka av den….

Jag undrar hur mycket det egentligen påverkar läkningsprocessen, att mitt PE var så djupt (8,5 haller-index), att det tar så lång tid att bli av med smärtorna menar jag nu. Med största sannolikhet hade jag kunnat göra fler saker, och belastat mig mera vid det här laget, om mitt PE inte var riktigt så djupt. Säkert inverkar också att revben sågades av på två ställen (för att kunna få bästa möjliga resultat).

Vilka smärtor pratar jag om egentligen?

• det hugger till då och då vid sidorna.
• skenorna skaver och känns obehagliga när jag överansträngt mig.
• mellan ca vecka 7-11 hade jag ett obehagligt tryck över bröstbenet vid den övre skenan.
• stickningar i vänster bröst, förmodligen hänger det även samman med hormonspegeln. Se nedan.
• ömhet längst ner vid revbenen, innan magen, på höger sida. Inget jag tänker på mer än när jag lägger handen på området, eller är riktigt överansträngd.
• om armen är överansträngd, känns en molande irriterande känsla i ”fästet” arm/bröstkorg. Händer inte ofta nuförtiden, att jag känner av det.
• i idealfall känns bara skenorna, dom gör varken ont eller skaver
• vid djupa andetag gör det ont i sidorna, där skenorna slutar.

Armen blir bättre och bättre, det är sällan jag känner av känslan att den är ur led. Mest när jag är ute och går. Jag har fortfarande svårt att lyfta armarna helt, det går till 110°, sedan måste jag hjälpa till lite med den andra armen. Men eftersom det hela tiden blir bättre, kommer det också bli bra, ibland måste man bara vara positiv…

Något väldigt irriterande som hände, var att det började sticka riktigt obehagligt i ena bröstet. Skenan löper ju precis under bröstet, men jag misstänker att det också kan bero på att jag började dricka alkohol ett par veckor innan, efter 5 månaders uppehåll. Varför tror jag detta? Jo, när jag jobbar mycket, brukar jag ha perioder då jag inte dricker något, inte för att jag dricker mängder annars, men om jag inte dricker något alls, blir jag mer fokuserad, piggare, och framför allt, det tar en del tid att hänga på barer och klubbar… Vad jag har iaktagit under dom perioder då jag inte dricker, är att mina bröst aldrig blir ömma innan mens. Det är vetenskapligt bevisat att alkohol påverkar östrogenspegeln, därav lägger jag ihop ett och ett. Skenan under bröstet är naturligtvis en stressfaktor, kombinationen är dålig.

Jag minimerade alkoholkonsumtionen igen, och stickningarna i vänster bröst försvann direkt. Tråkigt, men förmodligen sant. Så länge skenorna fortfarande känns då och då, kommer jag hålla nere på vin och öl, hellre det än att ha dom där äckligt obehagliga stickningarna hela tiden.

Att jag inte känner av stickningarna i höger bröst, beror med största sannolikhet på att silikonet satt där, och just nu är det bröstet fortfarande halvt utan känsel…

Ärren börjar blekna lite, processen har börjat, men det kommer ta   l å n g   tid för dom att blekna på mig. Jag vet från tidigare erfarenheter att det tar typ två- tre år innan dom är helt bleka, och då ska dom ju skäras upp igen, delvis i alla fall, jippi… Jag kan tydligt se var skenorna sitter under ärren, där är det fortfarande rött. Igen vill jag påpeka att det skars lite mer i mig än vad som är vanligt vid en NUSS-operation, eftersom ben sågades av på två ställen och sattes ihop igen. Allt för att komma åt i bröstkorgen och kunna fixa till min enorma grop. Jag tror inte det görs i Sverige, men jag är inte helt säker. Om någon känner till något fall som mitt, skriv gärna en kommentar!

Som om det inte är nog med feta ärr, har jag fått några små lila ådror, spindelvener kallas dom tydligen på svenska. Ja, snyggt är det inte, men eftersom dom verkar befinna sig över skenan, är det ingen idé att fixa det nu, det får bli när skenorna är borta. Har aldrig sett eller hört att någon annan fått samma sak, kanske hänger det samman med att jag är så enormt gammal… snyft… känner att jag få se upp så jag inte hamar i någon tidig 40-årskris här… försöker inbilla mig att det skulle kunna vara en tidig kris, faktum är att jag nästa sommar blir 40…. låter som om jag redan står på tröskeln till krisen =S 

Kanske kan till o med dr. Lützenberg fixa till dom när han tar bort skenorna, han är ju hjärt- kärl- och thoraxspecialist… måste fråga nästa gång jag ser honom (om 5 mån.).

Vikten, min största sorg i livet, och framförallt nu, börjar sakta men säkert klättra uppåt. Jag har fortfarande inte börjat kraftträna, vilket tidigare alltid hjälpt till att lägga på ett kilo eller två. Från och med nu är det tillåtet av min läkare. Tänker tillbaka på Helios-klinikens rehabilitationslista, där dom säger att det är helt ok att jogga efter två veckor… ha ha ha…

Jag har börjat sova på sidan sedan någon månad, tycker fortfarande det är ganska jobbigt, och på den högra sidan går nästan inte alls. Men det är väldigt skönt som omväxling, sover betydligt bättre nu än dom två första månaderna, för att inte tala om den första…

Trots frustrationerna i att behöva åka berg-o dalbana, känner jag hur mycket bättre jag mår nu än för ett tag sedan. Det går framåt, vägen är stenig, men vacker ändå.

9 1/2 vecka…

… precis, och det känns som om det börjar hända bra grejjer!

Jag går runt och glömmer av att jag har opererats! Blir riktigt irriterad över att det fortfarande känns, vilket det gör, nästan hela tiden, mer eller mindre. Men min kropp och psyke upplever en totalkonflikt för tillfället. Jag vägrar vara inskränkt i tillvaron längre, det funkar riktigt bra tills jag jobbat ett par timmar, eller belastar mig för mycket på annat sätt.

Trycket över bröstet känns fortfarande, framförallt i den övre skenan, vilket är relativt nytt sedan några veckor tillbaka. Förut kändes mer den nedre. Trycket är inte alls lika tungt, men det känns. Axeln/armen är fortfarande inte helt bra, egentligen inte alls bra, men det blir bättre och bättre, och jag ger den tid. Det kommer lösa sig, framstegen är där. Skenan är lite för lång på högra sidan längst upp, men jag är osäker på om det egentligen är det som är boven i dramat. Det känns som om allt, hela ombyggnaden av bröstkorgen inklusive skenorna måste ha tid att inordna sig, så jag ger det tid. Jag tror på muskelaktivering, och från och med nu har jag fått klartecken att börja så smått…

Hade riktigt obehagliga stickningar i ena bröstet häromdan, men jag misstänker starkt att det hade ett samband med pms. 

Jag var hos dr. Lützenberg igår, sista checken för den här gången, nästa blir om ett halvår. Alla muskler funkade som dom ska, vi avvaktar angående armen för att se vad som händer, revbenen verkar ha läkt på bra där dom sågades av (…) på två ställen tydligen, ett ser man tydligt på röntgenbilden.

Han hade en tjej från Schweiz på stationen, som hade kommit på morgonen, och skulle opereras idag. Hon var tydligen i upplösningstillstånd, jätterädd för smärta, operationen  och så vidare… hennes PE var inte alls så djupt, menade han, det skulle bli en enkel och okomplicerad operation, men budskapet gick inte riktigt fram. Är man rädd så är man. Men jag tänker också, har man bestämt sig så har man, och jag tror att det var därför det var lite ovanligt att en PE-patient var så uppe i limmningen som hon var. Jag hoppas det gick bra.

Den första och andra bilden är tagen dagen innan operationen. Man ser tydligt hur djup gropen gick på sidobilden, bara ett par cm är kvar mellan den djupaste punkten och ryggraden.

De två nedersta bilderna är från 9 1/2 vecka efter operationen. Skenorna har inte rört på sig en millimeter sedan operationen (har 11 andra bilder att jämföra med…). Den övre är aningens för lång på högra sidan, syns tydligt på bilden. Känner inte att den stör, men det kanske kommer senare? Hittills har det inte gjort ont där, min kropp verkar acceptera skenan. Som ni ser är ingen stabilisator använd, utan upplösningsbar fibertråd.

 

 

8. veckan post op.

Dags för en uppdatering, även om det just nu känns som om det inte händer så mycket… framstegen finns där, men dom är inte så dramatiska att det märks påtagligt.

Det finns en hel del saker som är för jobbiga fortfarande, som tex bära en  trästege och byta en glödlampa…. ta ner kartonger från en hög hylla… bära tunga saker… springa… Det är säkert så att dom flesta klarar av dessa saker utan problem 8 veckor efter operation. Hade inte min axel krånglat, hade mycket mer varit möjligt. 

Den brännande känslan vid revbenen på höger sida (som delvis tagits isär och ommodulerats), är helt klart bättre. Nu känns det i princip bara när jag stryker min hand över huden, kläderna kan också göra att det känns. Det är en pirrande känsla, svider lite svagt ibland vid överansträngning.  Jag borde ha luftiga kläder på mig för att undvika belastningen som tajta kläder gör, men allt jag har är i princip tajt, i alla fall mina linnen.

Jag känner tydligt av skenorna, ibland stör dom, framförallt över vänster bröst. Känns som om en bygel-bh ligger och trycker på bröstet, känslan har funnits där ifrån början i princip, jag hoppas att den går över någon gång. När jag nu skriver om det eller börjar tänka på det, driver det mig nästan till vansinne. Det är obehagligt, men gör inte ont.

Jag känner av ändorna på skenorna ibland när jag jobbat och varit igång mycket, det sticker till lite då och då. Men bara kortvarigt. Väldigt sällan utvecklas det till en ihållande smärta. Fast främst eftersom jag försöker ta det lugnt fortfarande.

Höger arm är problem nummer ett, den är fortfarande ”ur led”, eller känns som om det är det. Inte hela tiden, men om jag inte lägger mig ner och vilar flera gånger om dagen, blir det riktigt jobbigt. Ska träffa dr. Lützenberg nästa vecka och visa hur armen fungerar, eller rättare sagt inte fungerar. Förutom smärtor och ömhet i axeln, har jag svårt att lyfta armen, det uppstår ett starkt motstånd, och halvvägs upp vägrar den utan hjälp. Lillfingret är fortfarande avdomnat.

Skenorna spänner fortfarande på sidorna, när jag försöker ta djupa andetag.

Har märkt att min hud under armarna och en bit ut i ryggen är ganska avdomnad, jag undrar varför den känslan går så långt bak?

Alla besvär blir sämre när jag fryser. Kroppen slappnar inte av och bygger upp spänningar i kroppen.

Jag tog en Voltaren disp. i veckan + magskyddsmedicinen, eftersom jag överansträngt mig och smärtorna tog överhanden. Dagen efter tog jag en Novalgin på kvällen av samma orsak. Kunde inte sova på hela natten, samma känsla av ”spring i benen” uppstod, som jag ständigt hade för ett tag sen (dvs när jag åt Novalgin…). Sover för övrigt bättre på nätterna sedan jag slutade med medicinerna (12/4, dvs för 19 dagar sen, förutom undantaget för ett par dar sen), kan bara utgå ifrån att sömnlösheten delvis berodde på biverkningar. 

Testade häromdan att sova på sidan, kändes konstigt och jag var nog lite för spänd på hur det skulle gå för att kunna slappna av tillräckligt. Höger sida funkar inte, pga axeln/armen.