döda silikonimplantat

Ett tema jag skrivit om flera gånger, men som tyvärr fortfarande är aktuellt.

Jag har kontakt med en mamma vars son lider av sitt trattbröst. Jag har sett bilder som visar på ett tydligt PE, som självklart bör upphävas… inte spacklas igen…

Sonen fick en remiss till Uppsalas Akademiska sjukhus, där dom fick beskedet att han kunde få ett silikonimplantat som fyller ut gropen. Att svensk sjukvård fortfarande erbjuder en så föråldrad metod som implantat är sorgligt. Läkaren erkände att man ofta kunde se kanten på implantatet, men att patienterna ändå var nöjda…. jag skulle vilja veta om dr. Malin Hakelius på Akademiska i Uppsala också informerar om nussmetoden, så patienten faktiskt får ett val över sin kropp, eller om man måste vara nöjd med det man får… jag var ju också nöjd 1989 (!) då jag fick mitt implantat, men bara för att jag visste att det inte fanns en annan möjlighet. Så fort jag hittade information om nussmetoden, förstod jag att det var det jag ville gå igenom, bli av med implantatet, lyfta min bröstkorg och ge mina lungor mer plats. Hugg och andra obehag från silikonet, dålig uthållighet, ryggproblem, samt att hjärta hade för lite plats kan aldrig mätas med dom kortvariga smärtor en nussoperation innebär… även om det inte är en lätt operation, så upphävs trattbröstet på livstid.

Jag förkastar inte att möjligheten till silikon finns, jag reagerar över att informationen fortfarande inte står tillgänglig för patienter, att det faktiskt finns olika lösningar att åtgärda trattbröst. Många läkare anser fortfarande att nussmetoden är för riskabel och så smärtsam att det inte är något alternativ. Patienten skräms upp och får i princip valet att gå hem och glömma det hela, eller på sin höjd få ett implantat. Ett neutralt beslut blir svårt att ta för patienten, framförallt om man inte känner till alla möjligheter eller om en läkare överdriver och informerar patienten på ett negativt och ensidigt sätt.

Jag levde med silikonimplantat i ena bröstet i 22 år, eftersom jag hade ett asymmetriskt trattbröst där gropen bara befann sig på ena sidan (se CT’n, andra bilden fr. vä.). Jag var naturligtvis glad över att jag kunde se normal ut, med kläder på. Minsta urringning eller bikinitop, hur stor den än var, gick inte.

Idag används inte silikon som kan läcka, de är som geléklumpar istället. Dom jag varit i kontakt med som haft den sorten som används idag, har alla ångrat operationen, ett beslut ofta grundad på ovisshet om nuss, eller rädsla för nussoperationen.

Som avslutning, en favorit i repris: mitt silikonimplantat! 😉

Annonser

6 månader efter operationen!

Det känns som en seger, att nå den här punkten, 6 månader! När jag gjorde operationen, trodde jag att jag skulle vara så här som jag känner mig idag ungefär efter tre månader… hahaha. Men, det finns många som är så här efter tre månader och kortare tid. Glöm inte av att den här bloggen är skriven av en numera 39-åring, en ovanligt gammal NUSS-patient, yngre med trattbröst som opereras med NUSS-metoden har det oftast lättare, eller tiden att rehabilitera sig är oftast kortare.

Uppdatering sen senast:

Det har varit riktigt jobbigt. Eller ganska i alla fall. Ja, efter ett par sköna veckor utan några smärtor i princip, allt helt ok, så kom ”getingsticken” tillbaka…. och att uppleva kontrasten var rent ut sagt mer plågsam, än om stickningarna hade pågått konstant… tror jag.

Och jag har under dom här två veckorna mer och mer fattat vad det beror på. Spänningar och stress. Om jag lyckas få kroppen att slappna av från dom spänningar som byggs upp i och med ömheten där revbenen fortfarande bänds upp, existerar inga ”getingstick” (hugg, stickningar, bränningar). Detta kan lätt göras med ett rejält fysiskt yogapass. Eftersom jag har varit för lat, har jag bara gjort y0ga en gång i veckan, och det är på tok för lite, eftersom jag nu faktiskt har pågående ”konflikter” i kroppen. Alltså bär jag själv lite ansvar, eller rättare sagt, jag har fullt ansvar över om jag numera har ont eller ej. Det låter hårt mot mig själv, men det är en sanning som är för tydlig för att ignoreras.

Jag har varit lite stressad även i övrigt (jobb), vilket jag tror spelar en stor roll, eftersom jag självklart då går runt och spänner hela kroppen. Alltså gäller det att vara luuuuuunnnnggggnnnn och fin, samlad och avslappnad. Andas. Och röra på sig, vitalt, så fort jag sitter framför datorn för länge, kommer sticken smygande. Kyla är också dåligt, och åska..! Min kropp kanske tror att jag numera är utrustad med åskledare och känner sig orolig 😉 Skämt o sido, vissa upplever väderväxlingar starkare än andra, det är heller inte så konstigt. 

Efter ett hårt yogapass på måndagen, har jag haft tre sköna dagar igen. Känner att det kommer lite smygande nu när jag sitter här och skriver, alltså är det väl dags igen imorgon… tills dess ett par stretchningar och ett glas vin, det hjälper på kort sikt.

Kan tillägga att amerikanerna ofta får lungnande mediciner som tex valium, i sin smärtterapi efter en trattbröstoperation. Min läkare skriver inte ut något sådant, vet inte om dom svenska kirurgerna rekommenderar det heller. Kan förstå grejjen, samtidigt påverkar ju lungnande kroppen och tänkandet extremt. Alltså ingenting att lulla runt på i skolan eller på jobbet.

4 1/2 månad post.op. (drygt)

För exakt två veckor gick jag och tränade, det var inte fösta gången, men det var första gången jag började med maskinerna. Jag var förvånad över hur lätt det gick, och blev irriterad på mig själv över att jag inte gått tidigare. Men jag var tvungen att påminna mig själv om att det faktiskt inte hade känts så kul, pga att ömheten eller smärtorna ofta kom framåt kvällen, den tiden jag har tid att träna på.

Desto roligare var det att komma igång! Efter första gången styrketräning väntade jag i tre dar för att se om något jobbigt inträffade. Men det kändes bra. Sen körde jag två dar i rad, det var inte så bra… kanske hade det med något annat att göra, ibland fattar man verkligen inte vad man har gjort för fel, för att smärtan ska komma, men jag valde att vänta.

Det fanns självklart maskiner jag aldrig ens skulle  pröva på, men ett par också som jag märkte att det inte skulle funka att göra, efter att ha testat lite. Som en där man sitter och drar en tyngd mot sig, med stöd av en vadderad dyna framför bröstet som funkar som motstånd. Den kändes fel, jag var för feg för att ens testa mer än minimalt. Situps var skrattretande, på gymmet ligger man ner på en bänk och har benen ca 90° vinklade, och så kör man igång… jag hade problem att först lägga mig ner smidigt, sedan ta mig upp… En annan sorts situps hade nog funkat.

Sedan ett par dagar känns allt jättebra, tills igår, då en nästan ny sorts smärta gjorde entré… det känns som om jag blir stucken av en liten geting, kanske inte riktigt så intensivt, men det kommer hastigt, och går över efter en stund. Smärtan kommer precis där skenorna slutar, framförallt den nedre, och mest på höger sida. Kanske beror den här nya känslan på att huden börjar bli mindre avdomnad.

De smärtor och ömheter jag har kvar är:

  • efter träningen hade jag ett ömt ställe längre bak från skenornas högra slut. Det kändes som om ett muskelfäste var ömt och lite tilltygat. Det är ett ställe som har ömmat sedan jag började arbeta, och det är också fortfarande halvt avdomnat. Hänger förmodligen samman med muskeln som skaver mot skenan eller nåt… 
  • revbenen nertill på höger sida ömmar fortfarande, speciellt om jag andas in djupt. Den stora kraftansträngningen att bända revbenen i rätt position utefter skenorna är inte avslutad, det märks. Men det är ingenting jag går runt och tänker på, mer än i enstaka korta stunder.
  • det kan sticka till pyttelite och kort vid bröstbenet och den övre skenan ibland.
  • innan mens kändes det som om skenan ibland ville putta ut/fram det vänstra bröstet (inifrån och ut), asläskigt. Och ibland högg/stack det till.
Andra saker som pågår:
  • det knäpper fortfarande vid den övre skenan och bröstbenet, känns när jag ligger ner. Kan lätt åtgärdas, jag får hitta en ny position.
  • jag känner ett tryck över halsen, ungefär där sköldkörteln sitter (vid adamsäpplet). Förmodligen eftersom den övre skenan trycker ut mitt bröstben, känslan fortplantas upp i halsen (?). Har gjort detta ett tag, men det är ingenting jag tänker på, mer än kanske när jag ligger ner och tar det lungt, eller ska sova.