6 v. post op. 16.4.2011

Har varit utan smärttabletter fyra dagar nu, och det funkar, men är kanske inte idealt för min prestation på jobbet. Jag måste ta lite extra pauser, annars övergår trycket i bröstkorgen till smärta. Det är knappast skenorna som är orsaken, dom känns då och då, gör ont ytterst sällan och då bara en kort stund.

Vad som känns är revbenen som är söndersågade, eller hur jag nu ska uttrycka mig… där revbenen på höger sida blivit ommodulerade, känns det som värst. Inklusive mitt högra armfäste när jag är överansträngd, vilket jag är sen ett par dar tillbaka. Ett uppdrag hade en deadline, och min högra arm fick jobba för mycket. (Ändring: ett revben sågades av, och om jag förstod saken rätt, lossades bröstbenet, som innan operationen hade en nästan 90° vinkel, se vinjettbilden!)

Jag är öppen för att ta smärttabletter om jag når den gränsen, men just nu rider jag ut den här ”vågen” och hoppas på bättre tider… snart…

Annonser

6 v. (knappt) post operation, 13.4.2011

10 dar sedan jag skrev sist, det har bara blivit bättre, om än långsamt. Från att då ha ätit bara två Voltaren disp. om dan, gick jag upp i dosering några dar senare till att dessutom ta en eller två Novalgin. Jag jobbar nu, och rör på mig desto mer, men fixar bara halvtid. Eftersom jag är egen företagare bestämmer jag själv hur jag jobbar, och just nu är det en bra tid att vara lite lat, det är inte högsäsong för min del. 

Det är bra att lägga sig ner då och då, bara en 5-10 minuter räcker för att vila ut och lätta på trycket över bröstkorgen. Se till att ordna en yogamatta/liggunderlag eller säng på din arbetsplats, och förståelse för att du behöver lägga dig ner då och då. Du kan jobba så mycket bättre och fokuserat med vilopauser! Rent lagligt har vi rätt till 6-7 minuters (ca) paus varje timme…

Min högra arm är det stora problemet, den känns framför allt när jag jobbat några timmar, halvt ur led. Och handen är fortfarande halvt insomnad. När jag tittar på hur dr. Lützenberg har lyckats lyfta min högra sida vid bröst/arm, förstår jag och accepterar jag mitt kval… hade aldrig trott att det var möjligt att lyfta upp den delen, dvs den övre halvan av bröstkorgen. Om jag stod i profil förut, var den vänstra sidan vid armfästet bredare, gropen på den högra sidan drog ner och minskade hela sidan (se vinjett-röntgenbilden. obs: den är spegelvänd!). I si som tid kommer nerverna som ligger i kläm inordna sig, och då är allt ett minne blott! Tänker ofta att det jag upplever är en fas, som går över, hjälper istället för att gnälla. 

Kände igår att mina slemhinnor börjar lida, förmodligen en biverkning av Novalginet. Funderade ännu en gång att experimentera och sluta helt med smärttabletterna…. det blir lätt så när jag läser igenom bruksanvisningen till medicin… jag blir så avskräckt när jag läst igenom vilka bieffekter som man kan få, att jag hellre avstår. När jag vet att jag måste ta en viss medicin, struntar jag i att läsa igenom vilka bieffekter som kan uppstå, just av den anledningen. Men nu kändes det som om det var dags att ta en titt i bruksanvisningen. Så idag har jag varit helt utan något smärtstillande. Helt ok. Om det inte blir värre, så avstår jag också i fortsättningen. (Känns som om jag sagt detta tidigare…).

Andra biverkningar jag fått från smärtmedicinen är torr hud, konstig tunga (rödaktig), sämre aptit och förvirring, det sistnämnda något min man iakttagit… han har märkt en skillnad i att jag inte hittar ord t.ex., något som jag tror att Novalginet kanske kan ha påverkat. Novalgin,  Metamizol eller Novaminsulfon är för övrig förbjudet i Sverige, eftersom den påverkar cellbildningen i skelettet. Dr. Lüzenberg anser Novalgin harmlöst, vet inte vad han jämför med… jag respekterar honom som en riktigt bra kirurg, men när det gäller mediciner är jag kritiskt tänkande och ifrågasätter dom flesta läkare innan jag följer deras anvisning… förutom i extremfall, som på sjukhuset… där får man så mycket hela tiden, från piller till trombossprutor varje dag osv… och för mycket morfin…

Min kritiska inställning var också en anledning till att jag inte direkt gick till läkaren med liggsåret på hälen. Jag såg framför mig att jag skulle komma hem med en vag diagnos och en antibiotikakur… hellre vänta och se vad som händer ett par dar, och se vilken riktning såret eller läkningen tar, istället för att utsätta sig för ännu mer kemikalier, tänkte jag. Självklart måste man ta mediciner om en infektion i liggsåret uppstått, men ofta vill läkare vara på sin säkra sida, och skriver ut medicin, trots att det ännu eller aldrig är eller blir nödvändigt. 

Hursomhelst har liggsåret på hälen läkts väldigt fint, det tog drygt en vecka innan ömheten försvann helt. Sårskorpan är fortfarande kvar, men den känns inte. Fortsätter att sova med foten utanför sängen tills jag börjar ligga på sidan. Känner att jag inte är riktigt redo för att sluta sova på rygg, kommer göra det tills jag träffar dr. Lützenberg i maj. Med största sannolikhet plågar jag mig helt i onödan med att sova på rygg, men någonstans känns det ännu inte helt rätt att sova på sidan…

31. postoperativa dan, 4.4.2011

Det har verkligen hänt något dom senaste dagarna. Sen tre dagar, eller exakt 4 veckor från det jag opererades, känner jag mig mer rörlig, och inte alls lika instängd i mitt handikapp av att vara nyopererad. Sen ett par dar tar jag bara två Voltaren dispers (+magskyddsmed.), och det funkar utan problem. Frågan är om jag måste ta dom heller, men jag gör det några dar till, och testar sedan hur det känns utan. Eftersom jag rör på mig mer nu, är det nog ingen dum idé att dra ner lite i taget.

Jag gick och återaktiverade mitt gamla gymkort i kväll, och cyklade i drygt 30 minuter, väldigt försiktigt, långsamt och med lågt motstånd. Hade hela tiden handen över min bröstkorg för att känna rörelsen i den. Det kändes bra, en svag rörelse, men inte något som påverkar operationsresultatet, vad jag kan bedöma… när jag går, är rörelsen nämligen betydligt större, och förmodar att belastningen är det också. Måste påpeka att jag inte opererades helt efter en klassisk Nuss, utan att mina revben delvis modellerades om, alltså är jag känsligare för belastning än vad som vanligtvis är fallet. 

Vikter får jag inte börja med förrän i början av juni, dvs tre månader efter operationen.

Såret på hälen är fortfarande där, utsöndrar (ursäkta mig) pyttelite klar, blodblandad vätska på morgonen. Foten är då också lite öm att gå på, men ju mer man använder den, desto bättre mår den. Ligger strikt med hälen avlastad på natten eller då jag vilar. En kudde eller t.o.m en full toarulle funkar bra. 

Ingen förbättring i höger hand/arm, men jag gläder mig över andra framgångar istället. Får se hur frustrerad jag är över den på jobbet i morgon… den ska testas på sin finmotorik och färdighet. Låter mig överraskas.

29. postoperativa dan, 2.4.2011

För fyra veckor sedan vaknade jag upp ur narkosen…

Idag lyckades jag jobba i över tre timmar! Känner sedan igår eller förrgår att det börjar hända saker i positiv riktning, tror inte bara att det har med vädret att göra (idag över 20°). Trycket över bröstet är inte lika tungt. Liggsåret på höger häl verkar vara under kontroll, gör inte ont så länge jag inte belastar det. Hoppas det förblir i positiv riktning… urdumm grej, undvik att få detta, helt onödigt! Har även dragit ner på Novalginet, igår tog jag bara två (innan fyra, i början 8). Voltarenet ska jag dra ner på sist, igår tog jag nog bara en (+magskyddsmedicin), men det var mer glömska än taktik. Voltaren är även infektionshämmande.

Har man ett stillasittande jobb framför en dator, bör man kunna börja jobba kanske till och med så tidigt som ett par veckor efter operationen, halvtid/deltid. Helst hemifrån, så att man utan problem kan gå och lägga sig och ojja sig utan att känna pressen på sig att behöva vara 100% produktiv. Har man ett socialare jobb, där man måste vara representativ, är det bättre att vänta lite. Det är fortfarande ansträngande, och frågan är hur bra man är på att dölja detta… prata för mycket är jobbigt, jag blir lite anfådd, eller utmattad ännu.

Jag lyckades göra småsaker på jobbet, som att organisera om prylar, flytta runt lätta saker, prata med folk utan att verka alltför konstig… hoppas jag.

Saker som jag inte klarade av, eller undvek för några dagar sedan bara, är nu ganska lätta. Som porten till huset t.ex. Förstår inte hur jag inte kan ha fått upp den innan, eller rättare sagt att jag inte ens försökte, men känslan av att det var fel att ens försöka, var väl för stark. Den är astung, och det hade förmodligen gjort väldigt ont. I början, den första och andra veckan, gjorde det extremt ont att bara spola på toaletten, dvs. om knoppen skulle tryckas in i väggen. Om knoppen skulle tryckas neråt var det inga problem… idag lyckades jag även klippa naglarna utan att behöva hålla nageltången längre in i handen. Men jag är fortfarande halvt avdomnad i höger arm och hand, vilket gör den svag och okordinerad. Inget finarbete med höger hand än, alltså.

Men jag känner mig väldigt positiv, mer rörlig, även om jag fortfarande är långt ifrån normal. Jag går långsammare, kanske som en försiktighetsåtgärd, men det känns rätt. För övrigt går alla andra också långsamt, det är över 20° i Berlin, en glass i handen och sol saktar ner folk till mitt tempo…. våren är här!

9. postoperativa dagen, 13.3.2011

Imorse började jag bli lite otålig på dom smärtor som kom när jag utförde vissa saker. När smärtan väl var där, var det svårt att få bort den utan att lägga sig ner. Då försvann den liksom tidigare på några sekunder. Jag kunde vara smärtfri i några minuter vid promenad, men så fort ett dörrhandtag skulle öppnas, en toalettstolsknapp tryckas på, eller att jag helt enkelt hade varit uppe för många minuter, kom smärtan. Jag funderade på om min medicinering var optimal. Sendan min morfin överdos i måndags (3.po.op dan) fick jag ju inga opiater, som nusspatienter vanligtvis får, utan vanliga smärttabletter. Jag kände mig frustrerad och ville att utvecklingen skulle gå snabbare, vilket jag hade trott sedan dränageflaskorna hade dragits.

Dr. Lützenberg kom förbi (söndag, han var där igår också) och menade att jag dom senaste par dagarna gjort enorma framsteg, bakslaget var redan upphämtat. Så som jag kan röra mig, kan många inte (vet inte om jag tror honom). Jag kan lyfta båda armar över huvudet, kan ta på mig en tröja med mycket besvär, dra på mig trombosstrumpor (supertajta) själv osv. Jag blev så glad över att höra detta så mina smärtor var som bortflugna resten av dagen, förutom ett par stick (dörr, toa osv.)

Jag satte mig i vårsolen på balkongen, det måste ha varit 25 grader där jag satt, och njöt. En räv sprang runt där nere, helikoptern landade på sin landningsbana. Jag kände att jag nått över en gräns. Nu ville jag hem.

 

Operationsdagen, 19.1.2011

 

idag väcktes jag vid halv sju, jag tog på mig stödstrumporna, mössan och skjortan. Sju kom en skötare, gav mig en halv lungnande tablett och rullade ut mig med säng till operationsrummen. Jag fick en handkateter lagd av en väldigt trevlig sköterska som ville att jag skulle tänka ut en dröm jag skulle drömma under narkosen. Min erfarenhet är att man inte kommer ihåg ett smack. Men just av den anledningen menade hon, under narkosen jag skulle få, är det ett fantastiskt tillfälle att drömma… jag bestämde mig för att åka till Thailand och dyka.

Narkosläkaren kom, gjorde sitt, och så försvann jag. Detta kanske var ca 7.45.

10.30 vaknade jag på intensiven, frågade hur det hade gått, och fick meddelandet att det inte hade gått som det skulle, silikonet hade läckt vid utplockandet…

Alltså, jag blev inte nussad idag.

Jag har inte koll på exakt alla detaljer, men när dom plockade ut silikonet hade den tunna kapseln gått hål på. Inne i kapseln flöt silikonet runt i en enda sörja, som dr. Lützenberg förklarade för mig senare. Han beskrev det som nätet som spindelmannen slänger mellan väggarna på Manhattan i den senaste Spiderman, så var silikonet. Under operationen var dom tvungna att byta handskar hela tiden, för det fastnade, klibbade sig fast på ett sätt som jag tror dr. Lüztenberg inte upplevt tidigare. 22 år gammalt är inlägget, så det är ju kanske inte så konstigt. Idag kan inte silikonet rinna ut, det är en fast massa.

Ifall att något hade läckt ut i bröstrummet, spolade dom rent noga med en slags sandpappertvätt, naturligtvis inte en tvätt med sandpapper, men något som förmodligen sköljer så noga att även väggskiktet slipas lite grann, ifall att något hade klibbat fast…

Tja, och nu sitter jag här och ser ut som jag gjorde som tonåring, ena bröstet litet och skevt, det andra intakt och en jäkligt stor grop där silikonet har suttit. Smärtan är naturligtvis inte alls lika svår som efter en nuss, det bränner lite. Två slangar hänger ut från sidan av bröstkorgen, för att tömma hålrummet på blod, vätska och kanske annat jobbigt. Slangarna är fastsydda i hålen tydligen, har alltid undrat ur sådana slangar sitter fast egentligen. Dom två flasorna som samlar upp blodet, genom ett undertryck och måste befinna sig lågt ner. Så när jag går iväg och hämtar te, tar jag med dom som en handväska, ser ganska komiskt ut. Fast jag är inte ensam, i teköket dyker nästa påsbärare upp och önskar en god kväll.

Silikonet plockade han ut ur orginalärret, där det sattes in, dvs under bröstet.

Vad händer nu?

Nu måste jag vänta tills början av mars för att kunna opereras igen.  Allt måste läkas, dr. Lützenberg vill vara säker på att inga infektioner uppstår eller finns kvar, vilket jag verkligen hoppas att jag klarar mig ifrån.

Konstigt nog känner jag mig väldigt lättad över att dom olika stegen delas upp till två tillfällen av just den anledningen. En nuss-op är ju jobbig i sig, det är nog bättre att låta kroppen jobba med dom olika problemen var för sig. Visst, nu är det uppskjutet, jag måste sjukskriva mig längre, men jag tror ändå detta var det bästa (inte att silikonkapseln läckte naturligtvis).

Hela den här händelsen visar på hur allvarligt det hade varit om kapseln hade brustit vid något annat tillfälle. Den där klibbiga sörjan hade kunnat förstöra hela bröstet. Jag förmodar att dom hade varit tvingade att ta bort en del vävnad om det hade kommit till ett sådant scenario. Usch, vill inte tänka på det. Hoppas det går bra.

Tre dagar ska jag stanna här, för drenering. Just nu befinner sig 1,3 dl blod och annat i den ena flaskan, ett par matskedar (sorry, låter väldigt äckligt) i den andra. Klockan är 10 på kvällen.

Angående narkosen, jag kräktes ett par gånger, men hade förmodligen kunnat undvika det om jag tagit det lite lugnare, och kanske väntat lite längre innan jag åt något.

 

 

dagen innan operationen, 18.1.2011

Första dagen på sjukhuset. Fick bästa platsen vid fönstret med utsikt över en kanal och då och då landar en helikopter utanför… försöker inbilla mig att jag är på ett internat eller något för att hålla stressen borta från varför jag faktistk är här. Bye bye PE.

En annan tjej hamnade i samma rum lite senare, hon ska för fjortonde gången på 7 år opereras för Chrons sjukdom, en tarmåkomma.

Blev mottagen av en avledningskordinator. Fick fylla i några papper och sen bar det av ner till EKG och fotografering.

Maten är för min del helt hopplös, som är vegan och inte äter gluten. Allt innehåller antingen mjölk eller mjöl. Eftersom jag misstänkte detta, tog jag med eget. Påfyllning tar min man med sig… min plan hade inte funkat utan honom. Tyvärr kan jag inte ge någon recension om maten här alltså. Men utgå ifrån att den är som den brukar…. varken sjukhusmat eller flygplansmat har någonsin varit något jag längtat efter… Men jag måste ge dom cred för att försöka servera mig något, dom jobbar hårt på att få fram rätt mat, får se om dom lyckas innan jag åker hem.

Under dagen droppade den ena efter den andra läkaren, sjukgymnasten eller systern in på rummet som har med min operation eller tillfrisknande att göra.

Först kom sjukgymnasten och visade ett par övningar hur jag lättare ska ta mig upp ur sängen. Det kommer vara svårt att stödja sig på sina armar, och jag tror också att man ska undvida det i början så att skenorna inte flyttar på sig. Jag ska vinkla ena benet mot bröstet, sträcka ut det andra som mottyngd och sedan svänga mig upp (graciöst;S). Måste övas flitigt i kväll. Meningen är att inte försöka böja på ryggen, och samtidigt avlasta magmusklerna. Ryggen för  skenornas stabilitet och magmusklerna pga smärtan som kommer uppstå om man jobbar för mycket med dom.

Hon gav mig en apparat som jag ska blåsa i i kväll för att se ungefär vilken lungkapacitet jag kan uppnå nu innan operationen. Efter ingreppet kommer jag uppnå kanske hälften av det jag klarade idag, eller mindre. Men jag måste försöka få upp volymen så snart som möjligt. Att andas innebär att bröstkorgen tänjs på ett positivt sätt, det är en slags träning. Dessutom måste eventuell lungvätska ut, vilket sker genom djupandning. Om det samlas för mycket vätska i lungorna måste dom tömma lungorna, vilket jag helst vill undvika så klart.

Sen kom dr. Lützenberg som ska operera mig. Jag har ju inte frågat tidigare exakt hur många NUSS-operationer han har gjort hittils (visste att det var dryga 100). 170 nussade, hälften av dom i vuxen ålder.

Han berättade att det var viktigt att jag låg ner helt på rygg, alltså inte höjde upp och vinklade sängen, dom första par dagarna efter operationen. Till skillnad från Schaarschmidt knipsar han ju inte av brosket för att få en perfekt form från första början, utan, bröstkorgen “lägger sig” tillrätta dom första dagarna av sig själv. Detta är en av anledningarna att jag valde dr. Lützenberg istället för Dr. Schaarschmidt. Bröstkorgen skadas inte utan förblir intakt.

Två skenor blir det. Dom fästs i båda ändarna med en slags tråd som löses upp av kroppen efter ca 100 dagar. Skenorna är då inbyggda av kroppens egen vävnad (sker redan efter 8-10 veckor).

Jag bestämde mig som smärtterapi att få smärtmedlet genom (hand)venen istället för ryggmärgsbedövning.  Den avgörande anledningen var att jag inte vill ha urinkateter. Får jag ändå, men bara under operationen, den sätts in när jag sover och tas ut innan jag vaknar, eller direkt efteråt (om jag vill). Vid ryggmärgsbedövning kan ofta underlivsmuskulaturen påverkas så att man inte kan hålla sig. Med handvenbedövning blir man tröttare av, eftersom den innehåller en opiumbaserad smärtterapi. Risken för att bli illamående är lite större vid opiumbedövning än ryggmärgs. Å andra sidan kan ryggmärgs framkalla huvudvärk om man har otur, vilket för min del i sin tur kan leda till illamående. Vid stark huvudvärk mår jag pyton.

Vilken bedövning man än väljer, man kan aldrig veta vilken som funkar bäst egentligen, eftersom olika reagerar olika….

Efter en till narkosläkare, och någon assisterande läkare som förklarade riskerna med operationen och tog blodprov, tror jag nu att min “arbetsdag” som patient är över. Är helt slut, övertrött från för lite sömn förra natten (gick och la mig för sent, men sov gott när jag väl sov.)

Jag står som nummer ett i kön i morgon bitti, 7.15 rullas jag ner, 7.30 åker skalpellen fram. Två timmar beräknas det hela ta. Två månader med olika grader av smärtor, sen kanske jag kan börja tänka på annat. Hoppas jag.

Under kvällen fick jag huvudvärk, pga stressen förmodar jag…. fick två Novaminsuflon-Ratiopharm 500 mg, tog en av dom. Duschade, tydligen är det inte så viktigt om det sker på kvällen innan eller på morgonen. Viktigas var att inte kräma in sig efteråt.

Svettades en del under natten, men skötaren hade förvarnat mig, det är en vanlig bieffekt av värktabletten jag fick.