4 1/2 månad post.op. (drygt)

För exakt två veckor gick jag och tränade, det var inte fösta gången, men det var första gången jag började med maskinerna. Jag var förvånad över hur lätt det gick, och blev irriterad på mig själv över att jag inte gått tidigare. Men jag var tvungen att påminna mig själv om att det faktiskt inte hade känts så kul, pga att ömheten eller smärtorna ofta kom framåt kvällen, den tiden jag har tid att träna på.

Desto roligare var det att komma igång! Efter första gången styrketräning väntade jag i tre dar för att se om något jobbigt inträffade. Men det kändes bra. Sen körde jag två dar i rad, det var inte så bra… kanske hade det med något annat att göra, ibland fattar man verkligen inte vad man har gjort för fel, för att smärtan ska komma, men jag valde att vänta.

Det fanns självklart maskiner jag aldrig ens skulle  pröva på, men ett par också som jag märkte att det inte skulle funka att göra, efter att ha testat lite. Som en där man sitter och drar en tyngd mot sig, med stöd av en vadderad dyna framför bröstet som funkar som motstånd. Den kändes fel, jag var för feg för att ens testa mer än minimalt. Situps var skrattretande, på gymmet ligger man ner på en bänk och har benen ca 90° vinklade, och så kör man igång… jag hade problem att först lägga mig ner smidigt, sedan ta mig upp… En annan sorts situps hade nog funkat.

Sedan ett par dagar känns allt jättebra, tills igår, då en nästan ny sorts smärta gjorde entré… det känns som om jag blir stucken av en liten geting, kanske inte riktigt så intensivt, men det kommer hastigt, och går över efter en stund. Smärtan kommer precis där skenorna slutar, framförallt den nedre, och mest på höger sida. Kanske beror den här nya känslan på att huden börjar bli mindre avdomnad.

De smärtor och ömheter jag har kvar är:

  • efter träningen hade jag ett ömt ställe längre bak från skenornas högra slut. Det kändes som om ett muskelfäste var ömt och lite tilltygat. Det är ett ställe som har ömmat sedan jag började arbeta, och det är också fortfarande halvt avdomnat. Hänger förmodligen samman med muskeln som skaver mot skenan eller nåt… 
  • revbenen nertill på höger sida ömmar fortfarande, speciellt om jag andas in djupt. Den stora kraftansträngningen att bända revbenen i rätt position utefter skenorna är inte avslutad, det märks. Men det är ingenting jag går runt och tänker på, mer än i enstaka korta stunder.
  • det kan sticka till pyttelite och kort vid bröstbenet och den övre skenan ibland.
  • innan mens kändes det som om skenan ibland ville putta ut/fram det vänstra bröstet (inifrån och ut), asläskigt. Och ibland högg/stack det till.
Andra saker som pågår:
  • det knäpper fortfarande vid den övre skenan och bröstbenet, känns när jag ligger ner. Kan lätt åtgärdas, jag får hitta en ny position.
  • jag känner ett tryck över halsen, ungefär där sköldkörteln sitter (vid adamsäpplet). Förmodligen eftersom den övre skenan trycker ut mitt bröstben, känslan fortplantas upp i halsen (?). Har gjort detta ett tag, men det är ingenting jag tänker på, mer än kanske när jag ligger ner och tar det lungt, eller ska sova.
Annonser

4 månader post-op.

Det har gått upp och ner den senaste månaden också, men jag har kommit på flera saker som faktiskt har blivit riktigt bra. 

  • armen känns nu bra. Kanske kan det bli ett återfall vid stark belastning, men som det verkar nu, är den krämpan avhakad.
  • när jag tog djupa andetag förut, gjorde det ont i sidorna, där skenorna slutar. Det har försvunnit, förmodligen sedan några veckor, kom på igår att jag faktiskt kunde andas in riktigt utan smärta! Det tar fortfarande emot, men det kommer det nog att göra ett tag till, eller kanske t.o.m tills skenorna är ute.
  • jag kan sova bättre på sidan nu, inte för länge, men ändå. Det känns konstigt ännu, som om man är uppstoppad på ett grillspett… förmodligen är jag känslig, men jag kan inte skaka av tanken att metallstången är kvar i sin fasta position medans kroppens organ och revben anpassar sig till sidopositionen och tyngdlagen…
  • trycket över den övre skenan känns inte present längre. En svag knäppning har tillkommit, som jag bara märker om jag ligger ner. Som tur är kan jag få knäppningen att sluta genom att hitta en annan position. 
  • hugg och smärtor är ovanliga. Ömhet finns kvar i nedre delen av bröstkorgen, på höger sida där gropen var. Något jag mest känner om jag lägger handen över området, eller om jag är överansträngd. Förmodligen beror ömheten på trycket från revbenen, som naturligtvis fortfarande tvingas in i sin nya position. Processen är inte avslutad ännu. Vid framförallt höger sida vid skenornas ändar har huden nedsatt känsel, men musklerna kan vara ömma.
  • På områden, där känseln var borta efter operationen, är den tillbaka igen, processen har pågått sakta men säkert. Ett undantag dock, där silikonprotesen satt, är en bit hud fortfarande utan känsel.
Jag fick en liten förkylning med en dags feber häromdan, och märkte med en gång att skenorna kändes mer. Dom känns naturligtvis ännu annars också, men det är ingenting jag tänker på, mer än när jag nyser… något jag gör väldigt ofta har jag märkt nu när det gör så ont när det händer, jag är känslig för temperaturväxlingar och lukter tror jag. Men det lustiga är att det inte gör ont lika ofta eller mycket längre vid en nysning, så jag tror det kommer ge sig. Varannan nysning är smärtfri, skratta är fortfarande värre.
 
Ärren är fortfarande väldigt presenta, men jag vet sen tidigare att det kommer ta ett bra tag för d0m att blekna på mig, tyvärr.
När förkylningen ger med sig, bär det av till gymmet. Äntligen känner jag mig redo.

berg- o dalbana, 10-12e veckan post-op.

Idag är det exakt tre månader sedan min operation!

Det har varit både bra och riktigt frustrerande, dom senaste veckorna. Jag har vaknat och känt mig riktigt bra, skenorna känns knappt, ingen smärta. Ju längre dagen går, desto mer ger smärtorna eller ”skavningarna” sig till känna. Vissa dagar går hur bra som helst, andra måste jag ta det väldigt lungt på kvällarna. Jag har jobbat fulltid hela maj, dessutom haft en praktikant, som självklart hjälpt till en hel del, men även behövt mycket uppmärksamhet och vägledning. Arbetsbördan har alltså varit större än i april månad.

Jag tror att det är just frustrationen av att inte behöva tänka på skenorna, för att sedan kastas tillbaka i det gamla…. friheten är ännu inte där så att säga, men jag får ständigt smaka av den….

Jag undrar hur mycket det egentligen påverkar läkningsprocessen, att mitt PE var så djupt (8,5 haller-index), att det tar så lång tid att bli av med smärtorna menar jag nu. Med största sannolikhet hade jag kunnat göra fler saker, och belastat mig mera vid det här laget, om mitt PE inte var riktigt så djupt. Säkert inverkar också att revben sågades av på två ställen (för att kunna få bästa möjliga resultat).

Vilka smärtor pratar jag om egentligen?

  • det hugger till då och då vid sidorna.
  • skenorna skaver och känns obehagliga när jag överansträngt mig.
  • mellan ca vecka 7-11 hade jag ett obehagligt tryck över bröstbenet vid den övre skenan.
  • stickningar i vänster bröst, förmodligen hänger det även samman med hormonspegeln. Se nedan.
  • ömhet längst ner vid revbenen, innan magen, på höger sida. Inget jag tänker på mer än när jag lägger handen på området, eller är riktigt överansträngd.
  • om armen är överansträngd, känns en molande irriterande känsla i ”fästet” arm/bröstkorg. Händer inte ofta nuförtiden, att jag känner av det.
  • i idealfall känns bara skenorna, dom gör varken ont eller skaver
  • vid djupa andetag gör det ont i sidorna, där skenorna slutar.

Armen blir bättre och bättre, det är sällan jag känner av känslan att den är ur led. Mest när jag är ute och går. Jag har fortfarande svårt att lyfta armarna helt, det går till 110°, sedan måste jag hjälpa till lite med den andra armen. Men eftersom det hela tiden blir bättre, kommer det också bli bra, ibland måste man bara vara positiv…

Något väldigt irriterande som hände, var att det började sticka riktigt obehagligt i ena bröstet. Skenan löper ju precis under bröstet, men jag misstänker att det också kan bero på att jag började dricka alkohol ett par veckor innan, efter 5 månaders uppehåll. Varför tror jag detta? Jo, när jag jobbar mycket, brukar jag ha perioder då jag inte dricker något, inte för att jag dricker mängder annars, men om jag inte dricker något alls, blir jag mer fokuserad, piggare, och framför allt, det tar en del tid att hänga på barer och klubbar… Vad jag har iaktagit under dom perioder då jag inte dricker, är att mina bröst aldrig blir ömma innan mens. Det är vetenskapligt bevisat att alkohol påverkar östrogenspegeln, därav lägger jag ihop ett och ett. Skenan under bröstet är naturligtvis en stressfaktor, kombinationen är dålig.

Jag minimerade alkoholkonsumtionen igen, och stickningarna i vänster bröst försvann direkt. Tråkigt, men förmodligen sant. Så länge skenorna fortfarande känns då och då, kommer jag hålla nere på vin och öl, hellre det än att ha dom där äckligt obehagliga stickningarna hela tiden.

Att jag inte känner av stickningarna i höger bröst, beror med största sannolikhet på att silikonet satt där, och just nu är det bröstet fortfarande halvt utan känsel…

Ärren börjar blekna lite, processen har börjat, men det kommer ta   l å n g   tid för dom att blekna på mig. Jag vet från tidigare erfarenheter att det tar typ två- tre år innan dom är helt bleka, och då ska dom ju skäras upp igen, delvis i alla fall, jippi… Jag kan tydligt se var skenorna sitter under ärren, där är det fortfarande rött. Igen vill jag påpeka att det skars lite mer i mig än vad som är vanligt vid en NUSS-operation, eftersom ben sågades av på två ställen och sattes ihop igen. Allt för att komma åt i bröstkorgen och kunna fixa till min enorma grop. Jag tror inte det görs i Sverige, men jag är inte helt säker. Om någon känner till något fall som mitt, skriv gärna en kommentar!

Som om det inte är nog med feta ärr, har jag fått några små lila ådror, spindelvener kallas dom tydligen på svenska. Ja, snyggt är det inte, men eftersom dom verkar befinna sig över skenan, är det ingen idé att fixa det nu, det får bli när skenorna är borta. Har aldrig sett eller hört att någon annan fått samma sak, kanske hänger det samman med att jag är så enormt gammal… snyft… känner att jag få se upp så jag inte hamar i någon tidig 40-årskris här… försöker inbilla mig att det skulle kunna vara en tidig kris, faktum är att jag nästa sommar blir 40…. låter som om jag redan står på tröskeln till krisen =S 

Kanske kan till o med dr. Lützenberg fixa till dom när han tar bort skenorna, han är ju hjärt- kärl- och thoraxspecialist… måste fråga nästa gång jag ser honom (om 5 mån.).

Vikten, min största sorg i livet, och framförallt nu, börjar sakta men säkert klättra uppåt. Jag har fortfarande inte börjat kraftträna, vilket tidigare alltid hjälpt till att lägga på ett kilo eller två. Från och med nu är det tillåtet av min läkare. Tänker tillbaka på Helios-klinikens rehabilitationslista, där dom säger att det är helt ok att jogga efter två veckor… ha ha ha…

Jag har börjat sova på sidan sedan någon månad, tycker fortfarande det är ganska jobbigt, och på den högra sidan går nästan inte alls. Men det är väldigt skönt som omväxling, sover betydligt bättre nu än dom två första månaderna, för att inte tala om den första…

Trots frustrationerna i att behöva åka berg-o dalbana, känner jag hur mycket bättre jag mår nu än för ett tag sedan. Det går framåt, vägen är stenig, men vacker ändå.