berg- o dalbana, 10-12e veckan post-op.

Idag är det exakt tre månader sedan min operation!

Det har varit både bra och riktigt frustrerande, dom senaste veckorna. Jag har vaknat och känt mig riktigt bra, skenorna känns knappt, ingen smärta. Ju längre dagen går, desto mer ger smärtorna eller ”skavningarna” sig till känna. Vissa dagar går hur bra som helst, andra måste jag ta det väldigt lungt på kvällarna. Jag har jobbat fulltid hela maj, dessutom haft en praktikant, som självklart hjälpt till en hel del, men även behövt mycket uppmärksamhet och vägledning. Arbetsbördan har alltså varit större än i april månad.

Jag tror att det är just frustrationen av att inte behöva tänka på skenorna, för att sedan kastas tillbaka i det gamla…. friheten är ännu inte där så att säga, men jag får ständigt smaka av den….

Jag undrar hur mycket det egentligen påverkar läkningsprocessen, att mitt PE var så djupt (8,5 haller-index), att det tar så lång tid att bli av med smärtorna menar jag nu. Med största sannolikhet hade jag kunnat göra fler saker, och belastat mig mera vid det här laget, om mitt PE inte var riktigt så djupt. Säkert inverkar också att revben sågades av på två ställen (för att kunna få bästa möjliga resultat).

Vilka smärtor pratar jag om egentligen?

  • det hugger till då och då vid sidorna.
  • skenorna skaver och känns obehagliga när jag överansträngt mig.
  • mellan ca vecka 7-11 hade jag ett obehagligt tryck över bröstbenet vid den övre skenan.
  • stickningar i vänster bröst, förmodligen hänger det även samman med hormonspegeln. Se nedan.
  • ömhet längst ner vid revbenen, innan magen, på höger sida. Inget jag tänker på mer än när jag lägger handen på området, eller är riktigt överansträngd.
  • om armen är överansträngd, känns en molande irriterande känsla i ”fästet” arm/bröstkorg. Händer inte ofta nuförtiden, att jag känner av det.
  • i idealfall känns bara skenorna, dom gör varken ont eller skaver
  • vid djupa andetag gör det ont i sidorna, där skenorna slutar.

Armen blir bättre och bättre, det är sällan jag känner av känslan att den är ur led. Mest när jag är ute och går. Jag har fortfarande svårt att lyfta armarna helt, det går till 110°, sedan måste jag hjälpa till lite med den andra armen. Men eftersom det hela tiden blir bättre, kommer det också bli bra, ibland måste man bara vara positiv…

Något väldigt irriterande som hände, var att det började sticka riktigt obehagligt i ena bröstet. Skenan löper ju precis under bröstet, men jag misstänker att det också kan bero på att jag började dricka alkohol ett par veckor innan, efter 5 månaders uppehåll. Varför tror jag detta? Jo, när jag jobbar mycket, brukar jag ha perioder då jag inte dricker något, inte för att jag dricker mängder annars, men om jag inte dricker något alls, blir jag mer fokuserad, piggare, och framför allt, det tar en del tid att hänga på barer och klubbar… Vad jag har iaktagit under dom perioder då jag inte dricker, är att mina bröst aldrig blir ömma innan mens. Det är vetenskapligt bevisat att alkohol påverkar östrogenspegeln, därav lägger jag ihop ett och ett. Skenan under bröstet är naturligtvis en stressfaktor, kombinationen är dålig.

Jag minimerade alkoholkonsumtionen igen, och stickningarna i vänster bröst försvann direkt. Tråkigt, men förmodligen sant. Så länge skenorna fortfarande känns då och då, kommer jag hålla nere på vin och öl, hellre det än att ha dom där äckligt obehagliga stickningarna hela tiden.

Att jag inte känner av stickningarna i höger bröst, beror med största sannolikhet på att silikonet satt där, och just nu är det bröstet fortfarande halvt utan känsel…

Ärren börjar blekna lite, processen har börjat, men det kommer ta   l å n g   tid för dom att blekna på mig. Jag vet från tidigare erfarenheter att det tar typ två- tre år innan dom är helt bleka, och då ska dom ju skäras upp igen, delvis i alla fall, jippi… Jag kan tydligt se var skenorna sitter under ärren, där är det fortfarande rött. Igen vill jag påpeka att det skars lite mer i mig än vad som är vanligt vid en NUSS-operation, eftersom ben sågades av på två ställen och sattes ihop igen. Allt för att komma åt i bröstkorgen och kunna fixa till min enorma grop. Jag tror inte det görs i Sverige, men jag är inte helt säker. Om någon känner till något fall som mitt, skriv gärna en kommentar!

Som om det inte är nog med feta ärr, har jag fått några små lila ådror, spindelvener kallas dom tydligen på svenska. Ja, snyggt är det inte, men eftersom dom verkar befinna sig över skenan, är det ingen idé att fixa det nu, det får bli när skenorna är borta. Har aldrig sett eller hört att någon annan fått samma sak, kanske hänger det samman med att jag är så enormt gammal… snyft… känner att jag få se upp så jag inte hamar i någon tidig 40-årskris här… försöker inbilla mig att det skulle kunna vara en tidig kris, faktum är att jag nästa sommar blir 40…. låter som om jag redan står på tröskeln till krisen =S 

Kanske kan till o med dr. Lützenberg fixa till dom när han tar bort skenorna, han är ju hjärt- kärl- och thoraxspecialist… måste fråga nästa gång jag ser honom (om 5 mån.).

Vikten, min största sorg i livet, och framförallt nu, börjar sakta men säkert klättra uppåt. Jag har fortfarande inte börjat kraftträna, vilket tidigare alltid hjälpt till att lägga på ett kilo eller två. Från och med nu är det tillåtet av min läkare. Tänker tillbaka på Helios-klinikens rehabilitationslista, där dom säger att det är helt ok att jogga efter två veckor… ha ha ha…

Jag har börjat sova på sidan sedan någon månad, tycker fortfarande det är ganska jobbigt, och på den högra sidan går nästan inte alls. Men det är väldigt skönt som omväxling, sover betydligt bättre nu än dom två första månaderna, för att inte tala om den första…

Trots frustrationerna i att behöva åka berg-o dalbana, känner jag hur mycket bättre jag mår nu än för ett tag sedan. Det går framåt, vägen är stenig, men vacker ändå.

13. postoperativa dan, 17.3.2011

Upptäckte igår kväll att jag förlorat precis ALLA muskler på ryggen… hemsk syn. Överhuvudtaget ryker musklerna. Vet att jag kommenterade i något forum där någon beklagade sig över detta, tänkte då att det verkade lite överdrivet, men men, här står jag själv nu i bara skinn och ben. Det kommer ta ett tag att bygga upp sig igen.

Eftersom jag inte mobiliserades förrän väldigt sent, är detta naturligtvis en av orsakerna. Att jag fick glukosdropp (socker) i minst 5 dagar gjorde resten. Vanligtvis ska man ju upp och röra sig efter andra dagen, men jag låg ju nersövd i ett dygn extra, sedan kom överdosen på morfin ett par dar senare… vilket gjorde att jag hamnade på intensiven igen.

Appropå morfinöverdos, det har inte riktigt slagit mig, men jag var ju nära att ryka med. Vill inte tänka på det. Man är så utelämnad i en sådan situation, har ingen kontroll längre. Vet inte vilken sköterska som bestämde dosen, men jag förmodar att hon/han utgick ifrån vanliga trattbröstpatienter, som oftast är yngre, starkare och inte legat nersövda som jag…

Jag åkte till Charité idag för att träffa dr. Lützenberg, han drog stygnen ifrån dom stora dräneringshålen. Kollade lungorna med ultraljud. Har lite vätska i den ena lungan, men det verkar inte ha oroat honom. Vi ska ses nästkommande tisdag igen. Han hade tidigare under dagen byggt upp en assymetrisk bröstkorg, inte med någon tratt eller hål, utan en som helt enkelt bara sluttade ner kraftigt på ena sidan.

Var helt slut när jag kom hem. Kan inte säga att det gör så ont, det är mer en extrem spänning över bröstet som är jobbig, och framförallt, att jag är svag. Ta med sällskap när du är ute och rör på dig nyopererad, ifall ifall…