uttag av skenan

Efter tre år får dom flesta NUSS-patienter sina skenor utopererade. Operationstiden är ca 10-30 minuter, beroende på hur många skenor du har, och hur svårt det är att få loss dom. Ibland sitter dom fast mer. Skenor med en metallstabilisator har ju suttit fast mer statiskt än skenor som från början satt fast med upplösbar tråd, som senare ”bara” hålls på plats av din vävnad (det räcker). Vad jag har förstått, är det lättare att få ut en skena hos en patient som är kroppsligt aktiv, gör yoga, joggar osv. Dom gamla ärren skärs upp igen, så du slipper nya.

Sjukhusvistelsen är inte alls lika lång, ett par dagar brukar man kunna räkna med. Smärtan likaså, den är självklart inte alls i klass med då skenan/-orna opererades in.

En sista korrektur är möjlig vid uttaget, iaf är det något dr. Lützenberg gör om det skulle behövas. Fråga den kirurg som ska operera dig hur han/hon jobbar, inte alla verkar se möjligheten.

Hittade en väldigt beskrivande fotoserie på det amerikanska forumet   där man kan se steg för steg hur det går till. Skenan rätas naturligtvis ut lite, vilket är lite synd, man vill ju ha dom sparade så som dom var inne i kroppen… men man kanske kan be någon assistent böja till dom igen 😀

Annonser

träning -8 månader post-op

Jag började väldigt försiktigt efter tre månader på gymmet, men gick inte dit allt för ofta. Hade kunnat pressa mer, men jag kände inte för det. Jogga har jag också gjort då och då, under hösten blev det nån gång i veckan, tills jag fick för ont av yogan…

Efter 5 månader började jag med yoga igen, min grupp och yogalärare är inarbetad och kör en ganska fysiskt ansträngande yoga. Efter första gången var det som om alla smärtor bara rann av mig… en väldigt positiv effekt med andra ord.

Jag kunde inte alls hänga med på alla övningar, men det gick hyfsat. Ju mer jag klarat av under hösten, desto mer ont har jag fått, så att jag inte längre känt för att gå till gymmet eller ut och jogga. För ett par veckor sedan var jag tvungen att inse att min ena översta skena som är lite för lång, klämmer ihop och skadar vävnad mellan skulderbladet i en viss ställning…. bergställningen/hunden för dom som är insatta… det är en övning som återkommer hela tiden, tyvärr.

Jag bestämde mig för att sluta i gruppen, och försöka göra yoga hemma istället. Det kändes meningslöst att göra yoga halvslappt en gång i veckan och få så ont att inte kunna göra något annat som bygger min kropp, vilket känns som prioritet någonstans.

Var gör det ont och varför? Förutom vid sidan och skulderbladet där skenan är i vägen, får jag ont i revbenen längst ner till höger när jag andas intensivt vid träning. Dom töjs fortfarande ut, och tydligen kan detta pågå i upp till två år. Självklart är det som mest intensivt den första tiden och borde avta. Detta är ju egentligen något positivt, men under yogan är andningen så intensiv förmodar jag, att det blir mer intensivt än efter gymmet eller joggingturen.

Jag har tagit det lugnt på gymmet, 15 repetitioner och inte för tunga vikter. Det är viktigt att inte ha för bråttom, att känna sig fram ett tag. När man fått lite muskler kan man öka vikterna. Just nu har jag börjat lägga på lite mer tyngder, nu känns det rätt för mig.

Först efter tre månader efter operationen ska man börja träna på gym/åka skidor/jogga/rida osv. Vad man kan göra hemma efter två månader ca är att jobba med gummiband, lätt motstånd i början och mjuka rörelser. Inga armhävningar eller situps/pullups förrän efter 3 månader! Promenader är absolut bäst i början efter operationen, när tiden går kan man öka takten och intensiteten.

Det är viktigt att man rör på sig efter operationen, men det finns ingen anledning att stressa på sin kropp. Fråga alltid din läkare vad som gäller för dig.

6 månader efter operationen!

Det känns som en seger, att nå den här punkten, 6 månader! När jag gjorde operationen, trodde jag att jag skulle vara så här som jag känner mig idag ungefär efter tre månader… hahaha. Men, det finns många som är så här efter tre månader och kortare tid. Glöm inte av att den här bloggen är skriven av en numera 39-åring, en ovanligt gammal NUSS-patient, yngre med trattbröst som opereras med NUSS-metoden har det oftast lättare, eller tiden att rehabilitera sig är oftast kortare.

Uppdatering sen senast:

Det har varit riktigt jobbigt. Eller ganska i alla fall. Ja, efter ett par sköna veckor utan några smärtor i princip, allt helt ok, så kom ”getingsticken” tillbaka…. och att uppleva kontrasten var rent ut sagt mer plågsam, än om stickningarna hade pågått konstant… tror jag.

Och jag har under dom här två veckorna mer och mer fattat vad det beror på. Spänningar och stress. Om jag lyckas få kroppen att slappna av från dom spänningar som byggs upp i och med ömheten där revbenen fortfarande bänds upp, existerar inga ”getingstick” (hugg, stickningar, bränningar). Detta kan lätt göras med ett rejält fysiskt yogapass. Eftersom jag har varit för lat, har jag bara gjort y0ga en gång i veckan, och det är på tok för lite, eftersom jag nu faktiskt har pågående ”konflikter” i kroppen. Alltså bär jag själv lite ansvar, eller rättare sagt, jag har fullt ansvar över om jag numera har ont eller ej. Det låter hårt mot mig själv, men det är en sanning som är för tydlig för att ignoreras.

Jag har varit lite stressad även i övrigt (jobb), vilket jag tror spelar en stor roll, eftersom jag självklart då går runt och spänner hela kroppen. Alltså gäller det att vara luuuuuunnnnggggnnnn och fin, samlad och avslappnad. Andas. Och röra på sig, vitalt, så fort jag sitter framför datorn för länge, kommer sticken smygande. Kyla är också dåligt, och åska..! Min kropp kanske tror att jag numera är utrustad med åskledare och känner sig orolig 😉 Skämt o sido, vissa upplever väderväxlingar starkare än andra, det är heller inte så konstigt. 

Efter ett hårt yogapass på måndagen, har jag haft tre sköna dagar igen. Känner att det kommer lite smygande nu när jag sitter här och skriver, alltså är det väl dags igen imorgon… tills dess ett par stretchningar och ett glas vin, det hjälper på kort sikt.

Kan tillägga att amerikanerna ofta får lungnande mediciner som tex valium, i sin smärtterapi efter en trattbröstoperation. Min läkare skriver inte ut något sådant, vet inte om dom svenska kirurgerna rekommenderar det heller. Kan förstå grejjen, samtidigt påverkar ju lungnande kroppen och tänkandet extremt. Alltså ingenting att lulla runt på i skolan eller på jobbet.