idag väcktes jag vid halv sju, jag tog på mig stödstrumporna, mössan och skjortan. Sju kom en skötare, gav mig en halv lungnande tablett och rullade ut mig med säng till operationsrummen. Jag fick en handkateter lagd av en väldigt trevlig sköterska som ville att jag skulle tänka ut en dröm jag skulle drömma under narkosen. Min erfarenhet är att man inte kommer ihåg ett smack. Men just av den anledningen menade hon, under narkosen jag skulle få, är det ett fantastiskt tillfälle att drömma… jag bestämde mig för att åka till Thailand och dyka.
Narkosläkaren kom, gjorde sitt, och så försvann jag. Detta kanske var ca 7.45.
10.30 vaknade jag på intensiven, frågade hur det hade gått, och fick meddelandet att det inte hade gått som det skulle, silikonet hade läckt vid utplockandet…
Alltså, jag blev inte nussad idag.
Jag har inte koll på exakt alla detaljer, men när dom plockade ut silikonet hade den tunna kapseln gått hål på. Inne i kapseln flöt silikonet runt i en enda sörja, som dr. Lützenberg förklarade för mig senare. Han beskrev det som nätet som spindelmannen slänger mellan väggarna på Manhattan i den senaste Spiderman, så var silikonet. Under operationen var dom tvungna att byta handskar hela tiden, för det fastnade, klibbade sig fast på ett sätt som jag tror dr. Lüztenberg inte upplevt tidigare. 22 år gammalt är inlägget, så det är ju kanske inte så konstigt. Idag kan inte silikonet rinna ut, det är en fast massa.
Ifall att något hade läckt ut i bröstrummet, spolade dom rent noga med en slags sandpappertvätt, naturligtvis inte en tvätt med sandpapper, men något som förmodligen sköljer så noga att även väggskiktet slipas lite grann, ifall att något hade klibbat fast…
Tja, och nu sitter jag här och ser ut som jag gjorde som tonåring, ena bröstet litet och skevt, det andra intakt och en jäkligt stor grop där silikonet har suttit. Smärtan är naturligtvis inte alls lika svår som efter en nuss, det bränner lite. Två slangar hänger ut från sidan av bröstkorgen, för att tömma hålrummet på blod, vätska och kanske annat jobbigt. Slangarna är fastsydda i hålen tydligen, har alltid undrat ur sådana slangar sitter fast egentligen. Dom två flasorna som samlar upp blodet, genom ett undertryck och måste befinna sig lågt ner. Så när jag går iväg och hämtar te, tar jag med dom som en handväska, ser ganska komiskt ut. Fast jag är inte ensam, i teköket dyker nästa påsbärare upp och önskar en god kväll.
Silikonet plockade han ut ur orginalärret, där det sattes in, dvs under bröstet.
Vad händer nu?
Nu måste jag vänta tills början av mars för att kunna opereras igen. Allt måste läkas, dr. Lützenberg vill vara säker på att inga infektioner uppstår eller finns kvar, vilket jag verkligen hoppas att jag klarar mig ifrån.
Konstigt nog känner jag mig väldigt lättad över att dom olika stegen delas upp till två tillfällen av just den anledningen. En nuss-op är ju jobbig i sig, det är nog bättre att låta kroppen jobba med dom olika problemen var för sig. Visst, nu är det uppskjutet, jag måste sjukskriva mig längre, men jag tror ändå detta var det bästa (inte att silikonkapseln läckte naturligtvis).
Hela den här händelsen visar på hur allvarligt det hade varit om kapseln hade brustit vid något annat tillfälle. Den där klibbiga sörjan hade kunnat förstöra hela bröstet. Jag förmodar att dom hade varit tvingade att ta bort en del vävnad om det hade kommit till ett sådant scenario. Usch, vill inte tänka på det. Hoppas det går bra.
Tre dagar ska jag stanna här, för drenering. Just nu befinner sig 1,3 dl blod och annat i den ena flaskan, ett par matskedar (sorry, låter väldigt äckligt) i den andra. Klockan är 10 på kvällen.
Angående narkosen, jag kräktes ett par gånger, men hade förmodligen kunnat undvika det om jag tagit det lite lugnare, och kanske väntat lite längre innan jag åt något.
Trattbröst eller Pectus Excavatum 